Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘sorg’

I DN idag skrivs det om att det blir allt vanligare med begravning utan ceremoni. Alltså varken borgerlig eller kyrklig begravning. Jag har mött fenomenet några gånger. Billigaste kistan. I princip en playwoodlåda. Ingen finns som är intresserad. Kanske bara pengarna är intressanta. Barn har fullt upp, men ser arvet som något man behöver. Därför minskar man utgifterna maximalt. Ibland finns det nedskrivna önskemål om detta. Men vad jag förstått är det inte alltid personens egna önskan.

På fängelset idag blev det ett samtal om detta. De flesta fångarna har en uppväxt någon annanstans än det kyliga nordanlandet. De kunde inte förstå. De hade ju läst artikeln. Tidningar får man på anstalten. Hur påverkas sorgearbetet av att inte fått en ceremoni att dela med andra? Börjar vi missa att ta hand om vår sorg? Vår egen sorg. Kan det vara så att denna massiva kollektiva sorg när det händer något speciellt är ett utlopp av känslor och sorg man inte fått känna. Varför står så många och gråter vid olycksplatser… ofta kände de inte personen.

Har vi tappat förmågan att stödja och trösta vid de vanliga sorgerna och förlusterna?

Annonser

Read Full Post »

Sorg och saknad är inget att bara släta över. Vi lever i ett samhälle där negativa känslor är förbjudna. Det gäller att alltid vara på. Ständigt uppdaterad.

I vissa branscher mer i andra mindre, Är du arbetslös eller sjukskriven krävs det lite extra utöver det vanliga.

Men vi kan bara vara på i begränsad omfattning. Vi behöver återhämtning. Men vem erbjuder det och var? Det blir allt svårare idag. Jag är privilegierad. Jag får åka på kurs och retreat i tjänsten. Det ger mig värdefull kunskap. Men framförallt självkännedom och mognad.

Personalen på fängelset kan få samtal med mig. Men då utanför murarna.

Vi erbjuder retreater i olika längd till hösten. Några kvällstimmar till heldag och veckoslut. Och dag för dig som sörjer.

Skicka mig ett mail om du är intresserad.

Read Full Post »

Barnmorskorna i East End är en bra serie. Mänsklig. Såg avsnitt fyra på play ikväll. Jenny drabbas av en sorg bortom all känsla. Men hon får rådet av en annan drabbad kvinna. ”Det är outhärdligt nu, men så kommer det inte att förbli”.

Så är det med sorg. Alla känslor flödar. Ingen är förbjuden. Inte ens ilskan eller lättnaden över att det är över. Det är smärtsamt. Det tar tid. Någon att prata med hjälper. För familjen orkar inte hur länge som helst. Vänner kan försvinna  eftersom de är rädda.

Vi i kyrkan kan detta. Våga pröva oss.

Read Full Post »

Det nya året har börjat med mildväder och tö. Det är barmark igen. Vad ska jag då säga om året som gått? Många av er har gjort jättefina bildsviter och skrivit krönikor. Det orkar jag inte.

Men året har betytt förändringar. 1 jan 2014 slogs alla pastorat i mitt kontrakt ihop till ett storpastorat med sju församlingar. Sju kyrkoherdar blev en, men med sex arbetsledande komministrar och en arbetsledande diakon. I min församling fick vi en ny arbetsledande komminister istället för den kyrkoherde vi haft.

Det var nya rutiner administrativt. Nya datorprogram och nya telefoner. Men också nya spännande arbetsuppgifter.

Redan tidigare hade maken bytt ett chefsjobb för ett annat. Resorna var långa. Vi skulle bli tvungna att flytta insåg vi. Men huset som skulle bli vårt nya hem krävde en totalrenovering som tog sin tid. Men vi är mycket nöjda med det. I juli kunde vi flytta in.

För mig började resorna bli för mycket. Därför var det inte svårt att anta ett erbjudande i samma kommun med bara 15 minuter med tåget till arbetsplatsen. Jag började där 15 september. Efter ett ganska tårfyllt farväl av den tidigare arbetsplatsen. Arbetskamrater och församling. Diakonkollegorna. Mina gamla, personalen på ”hemmet”.

Mitt nya jobb känns ännu väldigt nytt. Jag har en del arbetsuppgifter som flyter på, andra där jag fortfarande söker mig fram. Det blir bra så småningom.

Till trevligheterna hör några dagars bilande i England över valborg. Vi reste i systrarna Brontës spår. Vi hann också med ett besök i York och Vikingamuseet där.

I juni var vi en vecka på Gran Canaria med ena dottern och hennes familj. Ett mycket speciellt hotell som vi senare fått veta har världsklass.

Sorgen kom i augusti då min systerson dog helt oväntat. Han var på orienteringsläger med sin dotter. Han dog under sömnen. Orsaken kunde man aldrig finna.

Det är ett nytt år. Vad det kan ha med sig vet vi inte. Vis av tidigare förhoppningar och tro att ett nytt år alltid måste bli bättre så låter jag det bli en tom almanacka… förutom givna saker. Typ att jag ska fylla jämna.

Read Full Post »

Kort samtal med min syster. Begravningsdag är klar. På något vis måste jag ta mig dit känns det som. Hade väl helst önskat få sällskap av någon i familjen. Det är en lång resa. Får se hur det går.

Vardagen är en tröst. Så har det alltid varit. När jag haft det jobbigt – om det inte varit jobbet som varit en hemsk plats – så har jag varit tacksam för det normala, sysslorna, människorna som skingrar tankarna.

Jag har börjat min avskedsturné bland församlingsbor. Det är många kontakter jag känner att jag måste få avsluta. Men det är känslosamt. Formellt avtackas jag den 24 aug. Sen ska jag på kurs. Och begravning för att sen avsluta med arbetslaget och flytta. Försökt få tid hos nån frissa, men det är inte enkelt.

Read Full Post »

Jag sover dåligt. Men jag har idag varit på resa med församlingens pensionärer. Vi var i Stenstorp och besökte Dahlénmuseet och Bonadsmuseet. Lunch åt vi också och eftermiddagskaffe på hemvägen. Jag håller ihop. Det gör jag. Men jag hade inte ork att ta några bilder. Inte att vara spirituell underhållare i bussen heller. Men chauffören var en kunnig man och helt oombedd guidade han oss genom de trakter vi passerade. Mycket intressant. Dock ansåg alla att jag planerat resan mycket bra såtillvida att det bara regnade när vi var inomhus eller satt i bussen. Svarade att det är en av mina specialiteter.

Men förvirringen är fortfarande stor. Jag har ännu inte tagit in att systersonen är död. Det är en kunskap i huvudet, men känslan har inte hunnit ikapp. Stundvis önskar jag att mamma levt och att  jag kunnat dela detta med henne. Men samtidigt inser jag att hon skulle varit 88 år. Dottersonen var henne väldigt kär. Hon hade inte klarat detta.

Men jag har pratat med min äldste morbror, 90 år men vital. Det tröstade just för att han inte tröstade. Han lyssnade och bekräftade sorgen. Den fick lov att ta plats.

 

Read Full Post »

Det här inlägget tar jag förmodligen bort om en stund. Jag är sorgsen ikväll. Stora bekymmer i familjen som inte vill lösa sig.

Ibland tror folk att man inte blir ledsen om man är kristen. ”Det är ju annorlunda för dig” säger folk ibland inför sorgerna som drabbar oss alla. De tror att man inte känner smärta för man är ju så uppfylld av Jesus. Det finns dom som är och det skrämmer mig. Det finns dom som skäller på sörjande… Det har jag utsatts för ett par gånger i livet.

”Det är ju tur att du är ju expert på döden” sa man till vännen/prästen när hustrun dog.

Livets smärta drabbar alla likadant. Enda skillnaden är att vissa får mer av den, andra mindre. Och det är inte rättvist hur det drabbar. Det har inget med förtjänst att göra.

Många av oss väljer att hålla bekymren och sorgen för oss själva, andra skriker ut det på gator o torg. Det ena inte mer hedersamt än det andra.

Jag har några få som jag kan dela med, men har med tiden blivit försiktig även inför dem. Det kan ibland bli tungt att bära andras bördor. Inte alla har förmågan och styrkan. Ibland är vi handfallna inför andras bekymmer.

Read Full Post »

Older Posts »