En ledig dag ställer en inför svåra beslut. Ska jag vila och hämta andan, eller ska jag vara aktiv och bättra på konditionen? Ska jag njuta av ensamheten eller ladda upp med att vara social? De flesta har ju bestämda åsikter i dessa frågor.
Jag hinner sällan allt när jag är ledig.
Idag valde jag ensamheten. Men gav mig ut i svampskogen. For först ditåt någon tipsat, men hittade inte stället. For runt på måfå i socknen, gjorde några stopp och hittade lite kantareller, röksvamp, nån sopp. Men insåg att det inte var rätt sorts skog för de stora skördarna. Men om det såg ut som en möjlighet… så fanns det ju ingenstans att ställa bilen… Nåväl ,lite trattisar fann jag där de inte borde finnas…
Ett stopp till bestämde jag mig för, sen måste jag hem och äta. ”Gud, visa mig rätt ställe som ett tecken på att du leder mig på rätta vägar”. Det tjöt lite i bromsarna när jag stannade till. Ok, här kan jag faktiskt stå… och skogsvägen ner kan vara givande.
Jag gick en bit utan att hitta mer än några obetydliga svampar. Svängde in på en avtagsstig… ingenting. ”Gud, led mig som ett tecken på att du är med mig och för mig på rätta vägar” Då slog jag ner blicken och ett hav av trattkantareller bredde ut sig framför mig. Precis så mycket att min korg blev full. Inte en svamp mer.
Men sen kom prövningen. Jag saknar ju lokalsinne och går mycket lätt vilse. Därför är jag alltid väldigt försiktig och går inte ensam långt från vägar och stigar. Men jag måste blivit förvillad av att en bil kom körande på skogsvägen. Jag tog för givet att det var ”min” skogsväg. Men det var det inte. Men i tron att så var fallet klev jag ut och gick åt det håll jag kom ifrån(om det nu varit rätt väg). Men ganska snart insåg jag att jag inte kände igen vägen. Men jag var lite för rädd att vända… men efter ett par kilometer(med en överfylld korg att bära) kom jag till en vändplats och insåg att längre än så här kommer jag inte.
Jag blev tvungen att vända om. Jag kom inte längre på fel väg. Men var gick den rätta vägen? Det där med solen och väderstrecken har jag aldrig klarat. Och eftersom jag hade väldigt diffusa uppfattningar om var jag var så hjälpte det inte ens att jag kunde se var solen var och reda ut väderstrecken. Men sen kom jag på… Jag hade gått en bred skogsväg, vikit av från den och klivit upp i skogen en kort bit in. Jag måste då befunnit mig emellan avtagsvägen och ”huvudvägen”. Rimligtvis blev jag förvillad och klev ut på den vägen en bit ovan där jag vek av. Alltså borde jag komma fram till min bil om jag bara fortsatte… Sant!
Gud visade mig den rätta vägen när jag lugnade ner mig och funderade över de tecken jag fått.
Återigen inser jag hur många hisnande bönesvar jag numera får. Och vilka lärdomar, bilder och insikter som jag översköljs av.
Mitt liv är inte lätt. De stora sakerna lyfter inte Gud av mig. Förmodligen för att det skulle kosta andra en del. Men i det lilla… där överöser Gud mig med nåd och gåvor. Det gör det uthärdligt.
Det har varit ett gediget arbete att ta vara på all svamp… rensa, sylta, koka av… Mitt i allt stekte jag kycklingben som jag inte kommit på var råa… redan lagt i matlådor… men fick fiska upp och in i ugnen med…
I morgon ska jag ha två gudstjänster – och predika om enhet. Eller om bygrälen…
Read Full Post »