Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘utsatthet’

Det är kontraster i mitt dagliga värv. På förmiddagen bemannade jag vår diakonimottagning. Det är en blandning av nöd. Där kommer den papperslösa flyktingen med mycket små kunskaper i svenska eller engelska. Där dyker hemlösa upp. Likaväl som den som haft ett socialt liv, men slagits ut p g a sjukskrivning.

Jag kan bara säga att det är en tunn tråd mellan ett vanligt liv med jobb och bostad till total utsatthet. Har du ett låglönejobb, lån och blir sjuk/arbetslös och blir utslängd från bostaden av din partner, så är det inte lätt att komma tillbaka. Det tar att möta detta. Och det är så lite jag kan göra. Hjälpa till vid kontakten med myndigheter, hjälp att fylla i blanketter, lite begagnade kläder, en frukostbricka och en julkasse.

På eftermiddagen hade syföreningen säsongsavslutning med gröt och skinksmörgås. Min företrädare läste ”Tomten”. En god stund med kärleksfulla människor. De är till åren komna och orkar inte det de förut orkat. Det är svårt att rekrytera  nya medlemmar.

Men kontrasten mellan trygga människor och människor i total utsatthet blev stark.

Annonser

Read Full Post »

Ett antal socialarbetare går ut med kritik av hur människor bemöts i socialsvängen. Och hur socialsekreterare pressas av arbetsgivarna.

Klimatet i samhällsvården har hårdnat. Fler avvisas och hänvisas till ingenting. Några av dessa möter vi i kyrkan. De ber om en matkasse för att leva några dar till. Det får de i regel. Men de behöver en förändring på längre sikt än några dar. Ibland är det människor som aldrig haft en chans. De har sen de var barn vant sig vid att deras liv är utlagt på entreprenad. Människor som inte klarat skolan, inte fått en rejäl utbildning, aldrig haft ett jobb. Dessa får inte längre nån hjälp. De är utklassade ur alla system.

Vi möter också många nysvenskar. De lever på det snålt tilltagna bidraget från migrationsverket. Det är lägre än socialbidraget. Bostäder de erbjuds är glest möblerade och många får dela på rum och kök. De får inga arbetstillstånd så de kan inte göra rätt för sig. De som gömmer sig har det givetvis ännu värre.

Sen har vi dom som haft ett liv. Firman man jobbat på gick omkull och man blev arbetslös.Sen kom skilsmässan och man blev bostadslös. Ingen hyresvärd av det seriösa slaget hyr ut till en arbetslös. Allra minst de kommunala bolagen. Det finns hyresvärdar som specialiserar sig på dom som inga referenser får. Ockerhyror till en speciell grupp som rekryteras från fängelser, psykavdelningar, missbrukare och bostadslösa. Sunkigt och med andras problem rakt i ansiktet. Hyror som socialen ibland betalar. Ibland inte och då står man i skuld hos hyresvärden. Vilket kan leda in i kriminalitet.

Varje människa är värd ett liv i värdighet. Det är inte fult att vara fattig. Men det är fult att ett samhälle vägrar se sambanden som gör vissa utsatta utan chans att komma tillbaka. Det är ett haveri när socialtjänsten inte längre kan se individen. Det är skrämmande att ju svårare fall desto mer risk att hamna hos en helt oerfaren socialsekreterare.

För några år sen hade Aftonbladet en seriös serie ”Fattigbloggen”. Den gav genklang då. Men snart var det tyst igen.

Så, vad kan vi göra?

Read Full Post »

I eftemiddag hade jag några samtal med bidragssökande.

Det har jag ett antal gånger då och då. Det är numera reglerat i mitt schema. Det är alltid gripande.

Men när jag tänker efter så kan jag se två olika grupper inför mig.

Det är dom som ärvt sin utsatthet. De har haft föräldrar som missbrukat, de har vant sig vid olika samhällsåtgärder. Men aldrig fått en verklig chans att bryta mönstrerna. De lever ur hand i mun. De försörjs av sjukpenning eller a-kassa och slussas mellan åtgärder. Att vända den skutan kräver mer än vad vi diakoner kan klara.

Sen finns dom som haft otur i livet. De har skött sig, jobbat och betalat skatt. Men en sjukdom… arbetslöshet… skillsmässa… och utsattheten blir total. Det är enkelt idag att hamna i fattigdomsfällan. Vem som helst kan hamna där, och alla blir så besvikna på ett samhälle som inte fångar upp dem.

Vi kan bara avhjälpa en akut nöd. När det behövs ett annat samhälle.

Read Full Post »

I alla policydokument heter det att det är den som blir kränkt som har tolkningsföreträde. Det är den kränktes upplevelse och dennes gränser som gäller.

I verkligheten har det som hänt ingensomhelst betydelse. Det faktiska övergreppet är bara en fråga om hur den utsatta upplever det. Eftersom den som utsatts upplever det som fel, reagerar, protesterar… kanske rent av mår dåligt… bevisar det att den utsatta upplevt det som hänt fel. För den som blir till besvär är ju problemet. Därmed kan man fokusera på ”problemet”. Be företagshälsovården komma och tala den felande tillrätta t ex.

Att fokusera på det som faktiskt hänt kräver så mycket mer. Det kräver mod, det kräver andra typer av åtgärder som är mer vanskliga. Det innebär oftast att konfrontera makten.

Alla lagar, avtal, policydokument kan ha alla tänkbara fantastiska formuleringar om hur man ska hantera kränkningar. Men om ingen beivrar, står upp för, tar tag i, åtgärdar, ger den utsatta rätt… så är det ju helt tagglöst. Ingen vill ha besväret, obehaget. Därför står den som utsätts fullkomligt ensam och maktlös inför en mur av ovilliga arbetsgivare, skyddsombud, fackliga företrädare, företagshälsa, annan vård… arbetsskyddsstyrelse… you name it. Om första instans inte vill… är nästa lojal mot det… En liten människa är inte så mycket värd.

För när det som händer händer så är det ju alltid skillnad… mot de fall dokumenten tänkt sig.

Read Full Post »