Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘vård’

Troligtvis kommer vi alla att dö. I och för sig så kan vi inte bevisa att döden är 100 % så länge det finns människor som inte dött. Men erfaringsmässigt så får vi utgå från att vi alla ska dö.

Därför blir frågan om hur vår sista tid ska bli viktig. I vissa landsting är den palliativa vården mycket bra. Både patient och anhöriga får stöd. I andra är det bara skrämmande dåligt.

Jag jobbade många år i en församling i ett landsting där man var väldigt framåt kring vård av döende. Där blev jag ofta tillfrågad och inbjuden till dödsbäddar. Man månade om att ge smärtlindring men också om att den döende skulle få tala om livsfrågorna och om hur det skulle gå för den efterlämnade familjen. Jag mötte många döende, hade många andaktsstunder efter att döden kommit, många samtal med sörjande. De flesta dog hemma eller på äldreboendet där de varit sen en tid.

Det landsting jag numera har min arbetsplats inom har inte alls samma tänk. Jag blir aldrig inbjuden om inte anhöriga tar initiativet. Vårdpersonal ser inte möjligheten. Det är ofta ett skickande mellan institutioner och äldreboenden och hemmet. Ibland får jag höra ganska hemska berättelser i efterhand.

Min pappa som dog för många år sedan blev skickad runt de sista månaderna tills vi sa nej och stopp. Han var på ett äldreboende när mamma inte förmådde vårda mer. Vi sa ifrån att nu får han vara där och inte skickas med bil till det ena och det andra sjukhuset. Det respekterades. Och den natt han dog satt jag där, men hade sällskap av ett inkallat vak. Man skulle inte behöva vara ensam.

När mamma dog ett antal år senare försökte kommunen få mig och min syster(båda på långt avstånd) att ta hand om vården. Vi fick läsa lagen för handläggaren. Sen fick mamma, som själv sagt ifrån att hon ville dö hemma, dygnetruntvård. Hon fick en god död.

Vi måste våga tala om döden och hur vi vill ha det!

Lars Erik Holms inlägg på SvDs Brännpunkt tål att läsas.

Annonser

Read Full Post »

Det har varit tungt denna höst med rapporter om självmord både i bekantskapskretsen som i media och sociala forum. Kanske det är fler denna höst än vanligt… eller så har det bara råkat bli så att jag hört och kommit nära fler än förr. Tänker att den dåliga sommaren och den regniga hösten skapat fler depressioner än vanligt.

Men jag reagerar också inför hur lite hjälp det finns för den som mår riktigt dåligt. Oftast hänvisas de runt bland ovilliga aktörer på hjälpfronten. För några år sedan patrullerade jag av bloggvärlden ganska regelbundet och fick många kontakter med framför allt självskadebenägna flickor. Då fanns det forum att hitta dem, idag är det svårare. Alla vittnade om avvisande skolkuratorer… skuldbeläggande distriktsläkare… långa köer till BUP och ännu värre till vuxenpsyk. När de väl kom fram i kön fick de bara moralkakor och krav på att tänka positivt och inte hålla på och larva sig. Tog någon dem på allvar blev ingripandet brutalt och överdrivet. Ingen lyssnade.

Kompetensen verkar vara noll när det gäller att ta hand om människor vars liv havererat. Det gäller inte bara tjejer som skär sig. Det gäller medelålders präster som inte orkar med orimliga krav, sjuksköterskor som inte får ihop privatliv och yrkesliv, ekonomer som inte lever upp till företagets livsstilsprojekt, arbetslösa som inte orkar exponera sig längre, städerskor vars knän sviktar, sjukpensionärer som inte har råd med sina mediciner… Ja, listan kan ni säkert komplettera.

Sjukskrivning blir åtgärden. Vilken snart ifrågasätts av FK. Åtgärder sätts in som i de flesta fall bara är förnedrande. Lite medicin skrivs ut, som i bästa fall äts. Vissa har inte råd. Numera får man ju inte de bästa medicinerna, bara de billigaste. De som är gjorda med fler slaggprodukter och bieffekter. Krav ställs på ”eget ansvar”. Något som är diffust men oerhört tungt.

Några söker egna vägar. I bästa fall finns det pengar till privat vård och terapi. I bästa fall är det seriösa vårdgivare, i värsta fall bara smarta vägar till pengar.

En tid ställde kyrkorna upp. Men signaler säger mig att de flesta präster o diakoner numera bara avvisar och hänvisar till psyk när de blir uppsökta av någon som mår dåligt. Det skakar mig. Att inte alla har förmåga och kunskap är en sak, men då ska man kunna finna en kollega som orkar. Självklart kan inte präster o diakoner bota svåra psykiatriska diagnoser. Men det är inte den kategorin som nu dominerar utan vanliga människor med tunga livssituationer. Människor som farit illa i arbetsliv och bekantskapskrets, svåra erfarenheter i familjeliv mm. Livströtthet.

Är vi alla så nergångna att vi inte längre orkar vara medmänniskor?

Read Full Post »

Det förvånar mig inte. Hur hemskt det än är. Det vittnar om hur illa den psykiatriska vården fungerar.

Inget sammanhang är bättre än sin svagaste länk säger man ju. En person i psykvården som är otrevlig, en läkare som inte uppfattar signalerna… en skötare som avvisar en självmordsbenägen patient med att denne är patetisk… eller en sjuksköterska som hotar med tvångsvård och bältesläggning om patienten en enda gång till talar om självmord…

Det kräver takt, inkännande och diplomati likaväl som mod  att möta en självmordsbenägen människa. Få av oss klarar det.

Det är inte fråga om en veckas väntetid utan i regel tre månader. Vårdgaranti heter det.

Read Full Post »