Lillemor var en förebild för många. Hon vågade ta plats, vågade utmana. Men hon vågade också tala om sin sårbarhet. När hon blev utbränd av uppdraget som Kommunals ordförande vågade hon berätta. Hon myntade det jag många gånger använt som beskrivning av oss kvinnor som ska stå i offentligen och prestera. Cirkushästen.
Man vet att man inte får göra folk besvikna. Man går in och gör jättebra ifrån sig. Men när ljuset släcks i manegen är man ensam och helt slut. Någon återhämtning, något stöd och någon tröst finns inte. Det är bara att hämta upp sig och göra om bravaden nästa gång och nästa gång… och nästa gång. Tills det inte går längre.
Hon kom igen och blev en omtyckt landshövding på Gotland. Nu är hon död 68 år gammal.
En härlig kvinna har gått ur tiden. Tråkigt att höra.
Ja, hon gjorde skillnad.
Jag kände inte till henne väl men fick ett gott intryck av henne, så det kändes lite ”orättvist” att hon skulle dö så ung. Om man nu kan tala om rättvisa där, vilket man givetvis inte kan.
Döden är sällan rättvis.
Jag kände inte Lillemor personligen, men jag hörde henne tala vid ett par tillfällen och imponerades. Bl a på en upptaktsdag där hon just talade om Cirkushästen. Hon gav utbrända kvinnor så mycket upprättelse.
Hon var beundransvärd och en fackpamp värd namnet och respekt!
Det var verkligen sorgliga nyheter du berättar… =0(
Fridens ljus må lysa över henne!
Hemikram
Ja, hon var värd respekt.
Med risk för att jag gör precis så som man inte får göra och säger det som inte får sägas: Man har själv valt att stå i rampljuset och vara cirkushäst. För min del så avstår jag gärna den platsen till nån som pallar med, för jag pallar INTE. Och än mindre pallar mina barn!
Det mesta tål väl att sägas. Men oftast vet man inte innan man ställer sig i rampljuset hur det är. I början är det inte så farligt, men när man presterat ett antal gånger avtar kraften.
Tja… du presterar väl också offentligt de flesta söndagar… eller?
Jag minns henne som en oerhört modig och empatisk kvinna. Tråkigt att hon avlidit i förtid.
Kao
Det har varit tyst om henne ett tag, så hon har väl haft nån sjukdom…
Minns henne från Här är ditt liv och att hon hade en särbo, som hon kallade sin faxbo. Det var på den tiden.
Minns också att hon kunde artikulera sig klart och tydligt.
Himla trist att hon är borta.
Ja, hon gifte sig sent i livet med en norrman. De fick vänta med att leva ihop. Ja, hon hade ett mycket bra och tydligt språk. Det var mycket det som gjorde att man lyssnade när hon talade. Inget hymlande.
Tråkigt! Kände henne inte personligen, men gillade henne skarpt. En facklig ledare som ingav respekt.
Okorrumperad!
Okorrumperad – Exakt!
Ingen liten kyrksyter som skriver något nytt.
Allt gott.
Vet inte riktigt vad jag ska skriva om…
Gotlänningarna sörjde när Lillemor Arvidsson lämnade ön, för hon var en fantastisk landshövding och Gotland sörjer nu när hon gått bort.
Tack för ditt besök hos mig och för dina vänliga ord. Det är mycket riktigt min man som lämnat mig för alltid. Han fick en svår stroke den 16 januari och dog tre veckor senare. Livet tar ibland andra vändningar än man tänkt sig.
Kram Ingrid
Allt gott!
Jag bodde på Gotland när Lillemor kom dit. Eftersom jag var mycket aktiv i Rädda Barnen och i flera andra frivilligsammanhang träffade jag henne ganska många gånger. Det jag minns henne allra bäst för var hennes talang och vilja att uppmuntra sin omgivning. Jag var absolut en duktig cirkushäst på den tiden – räknade ut att jag redan under högstadiet la ner i snitt 40 timmar i veckan på frivilligarbete – och jag trivdes bra med det. Det man behöver och som många saknar är då uppmärksamhet, beröm och att någon säger till en att ta det lugnt nån gång ibland.Det var hon alltid noga med. Hon var den som sa till mig att jag gjorde massa bra saker och att hon imponerades av det och jag genast borde gå och fika med en kompis istället en dag!
Jo, hon visste ju av egen erfarenhet hur det kunde sluta…