Min påskhelg har varit intensiv. Men samtidigt så har jag verkligen levt dramat hela vägen. Med undantag för dagens Emmaus-tema. Det firas inte någon högmässa idag hos oss, det är en konsert istället. Tänkte en stund jag skulle gått, men känner att jag behöver vara ifred lite. Det har varit så mycket folk hela helgen.
Det har varit mycket folk i alla gudstjänster. Också unga människor, många barn. Vi har använt alla våra kyrkor under helgen. Det som är gott är att så många följt hela dramat och åkt mellan kyrkorna. Annars är dom lite dåliga på det. Man vill helst vara i ”sin” kyrka.
Vi började med skärstorsdagsmässa i en liten 1600-tals kyrka ute på landet.
Långfredagens gudstjänst i en annan 1600-tals kyrka. Vi trodde inte vi skulle bli så många så vi satte fram stolar i koret. Nu kom det många och vi fick ta till herrskapsbänkarna och de första bänkraderna med. Men det blev en nära känsla som någon sa. Men denna gång kunde jag inte använda min kanske bästa predikan, den om tronstolen i Aschen. Där finns nämligen en skiva som sägs vara den som soldaterna spelade bräde på medan Jesus led på korset. Den historien må vara sann eller falsk, men bilden av av hur vardagligt det var för soldaterna och hur stort det var för oss är en stark kontrast. Att jag inte kunde återanvända den beror på att vi har församlingsbor från just Aschen. De kommenterade det förra året.
Långfredagens musikgudstjänst drog också folk. Det var kväll och vi var i vår största kyrka, en otypisk Tegnérlada. Den är byggd lite före den tiden och är inte så megastor. En iransk cellist spelade och kören sjöng. Jag läste texter, och bad.
Vi har en enda medeltidskyrka och där firade vi stor påskdagsmässa. Fullsatt. Många jag inte kände igen. Jag tände påskljuset(som jag borde förtänt, för det tog tid att få lågan att ta sig) ropade ”Kristus är uppstånden” och församlingen svarade: ”Ja, han är sannerligen uppstånden”. Ljuset bars in och ropet kom ytterligare två gånger. Det var sång o musik och blommor o godis. Och barnens stund vid påsklandskapet. Jag fick predika. Talade om när det oväntade sker, om hopp och om våra egna långfredagar som kan vändas till påskdag. Trots två nattvardsstationer tog kommunionen en bra stund. Efteråt blev det tårtbuffé i församlingshemmets trädgård. Strålande sommarvärme, alldeles lagomväder.
Påskdramat är skakande. Det gör något med en varje gång. Det har allt. Sista natten med gänget där alla förväntar sig något. Fängslandet och justiemordet, utstötandet, förnekelsen, besvikelsen, feghet och mod. Rannsakningarna, runtskickandet av ärendet. Ingen vill ta ansvar. Allmänna opinionen… Det totala mörkret.
Men också det obegripliga, en tom grav, uppståndelse från det döda, en levande Jesus som visar sig för kvinnorna först, sen apostlarna och vid något tillfälle 500 personer. Långfredagen är nog lättare att tro på än på Påskdagen. Men att Jesus uppstår betyder att han vunnit över synd och död. Det ger oss hopp. Det har förvandlat många liv.
kyrksyster 