Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘predikan’

Vi har fått en befälsordning som gör att det är flera led över mig. Närmaste arbetsledare är distriktsprästen. Hon har stått under kyrkoherden. Men nu har vi fått en mellanchef till. En församlingsherde. Alltså emellan distriktsprästen och kh. Det är aningen oklart på viken nivå beslut får tas. För att inte tala om vem vi vågar prata med. Det är ju lite känsligt om man själv talar med nån i de andra nivåerna. Men ibland måste man bara, och då kan det bli kärvt.

Men idag firade jag mässa tillsammans med kyrkoherden. Oavsett vem som leder en gudstjänst är det smått panik inför en gudstjänst. Allt ska funka. Headseten är en historia i sig. För en tid sen hade jag sönder en. Böjde för hårt och den smala tråden till själva micken bröts av. Prästen tejpade ihop den så det funkade då. Men vaktisen blev vansinnig och snabbt inköptes en ny. Men jag har klarat mig från bannorna. Och jag har jobbet kvar.

Idag flöt det bra. Men fem besökare och fem tjänstgörande! Jag har lagt ner massor av tid på predikan. Det tar tid att fundera över texten. Kanske läsa någon kommentar, se i vilket sammanhang texten står i. Fundera över människorna Jesus mötte. Vad visste de, i vilken situation befanns de sig? Jag är grundläggande innan jag skriver min predikan.

De fåvitska jungfrurna. 5 kloka och fem som missar hela möjligheten. Missa möjligheten är en risk. Om man inte lyssnar efter sin kallelse. Och om man inte vakar i sitt hjärta. Anden kan gå förbi om man avvisar.

Men hur ska människor komma till tro om vi ens tror själva. Slutat leva det kristna livet och bara suckar över andras fel. Nej, väckelsen kommer när vi mognat i vår tro. Gått en bit på vägen. Först då kan vi leda andra.

Read Full Post »

Det blev en tidig morgon. Kollektivtrafiken är mer eller mindre inställd, så jag tog för första gången bilen till jobbet. Det är inte långt, och jag skulle bara vara i kyrkan. Parkeringsplats var lättfunnen där.

Jag behövde öva min predikan. Och det är alltid småsaker som ska ordnas. Men till slut började påskdagens mässa. I procession bar vi in och klädde altaret igen. Påskljuset tändes och ropet hördes: ”Kristus är uppstånden” och svaret ”Ja, han är sannerligen uppstånden”.

Kyrkan var välfylld, men inte full. Min uppgift var predikan och utdelandet av bröd och vin. På sistone har jag märkt att jag blir nervös för att tala. Har aldrig känt så förr. Men nu tar det på krafterna. Fick dock en hel del positiv respons efteråt. Men tänker att då är väl det jag säger harmlöst, om ingen blir uppriven liksom…

Sen blev det påsklunch och samvaro.

I eftermiddag har jag träffat yngste sonen en stund.

Read Full Post »

Idag har jag frilansat. Medverkat i två gudstjänster i boendeförsamlingen. Två hyfsat välbesökte gudstjänster för att vara på landsbygden.

Predikotexten är hämtad ur Matteusevangeliet. Den berättar om de tre(?) vise männen som såg en stjärna och följde den i hopp att finna en nyfödd konung. År 7 f. Kr. gick Jupiter och Saturnus in i en symbios som från jorden kunde ses som en stor stjärna. Då stämmer också namnen i julevangeliet. Så munken som på 300-talet skapade vår nuvarande tideräkning räknade fel på några år. Ända gott resultat efter 300 år.

De lärde männen som kanske var tre, som traditionen säger, eller fler. Bibelberättelsen berättar inte om hur många de var. De hade sett stjärnan, tytt den som att en konung var född. De hade en längan att möta denne kung. De packade sina kameler och gav sig av på en farofylld och obekväm resa. Stjärnan förde dem till Israel. Men där gjorde de en felsatsning. De tog för givet att kungen måste vara född i palatset i Jerusalem. De knackade därför på hos kung Herodes. Denne kung var känd för sin grymhet.  Han var inte av judisk börd men kom från en grupp som till dels anslutit sig till den judiska läran. Han hade med manipulation, strider och maktkamp tagit sig till tronen. Som lydkonung under Rom. Han hade låtit avrätta sin drottning, flera av sina söner och en mängd av människor som han fann hotande eller misshagliga.

När de vise männen dök upp blev han orolig. Han fruktade all konkurens. De skriftlärde och översteprästerna blev också oroliga. Vad skulle den grymme Herodes hitta på nu? Skulle han sätta igång blodbad som han gjort förut? Därför blev man mån om att hjälpa honom hitta barnet. Kanske han då nöjde sig med att döda det. Guds plan blev oviktig. Nu gällde att rädda livet på alla man kunde. Därför fick Herodes upplysningar om vad skrifterna sa om Messias.

Herodes lyssnade och skickade sen iväg de tre med upplysningen att finna barnet i Betlehem. För att sen rapportera tillbaka om var det fanns. Herodes påstod sig vilja komma med sin hyllning, Pyttsan heller.

Stjärnan förde dem till stallet där barnet och dess föräldrar fanns. De öppnade sina kistor med gåvor. Guld, rökelse och myrra. Deras glädje var stor över att få se den evige konungen. I en dröm bearbetade en av dem vad de varit med om. Han fann att de inte borde återvända till Jerusalem. De tog en annan väg tillbaka till sitt land. Josef och Maria förstod också att de var i fara. De tog Jesus med sig och flydde till Egypten. Där de stannade tills Herodes var död.

Herodes hade inte heller legat på latsidan. Han lät döda alla gossebarn i Betlehem som var under två år. De vise männen kostade med sin felsatsning så mycket död och sorg. Det är dessa barn vi minns på Värnlösa barns dag 28 dec.

Vi lever i en brusten värld. Därför finns synden med även i det som är gott. Barnamorden var inte de vise männens ansvar och skuld. Det låg på Herodes ensam. Men de vise männen öppnade en väg. Och så är det att vara människa. Man orsakar det man inte vill.

Ändå måste man ibland gå i alla fall. Gå ut i det okända och farofyllda. Utan garantier. Varken för sig själv och andra. Ibland faller man. Men då kan man bara resa sig och försöka igen. Om och om igen.

Berättelsen om de tre vise männen lär oss mycket om att vara människa. Hur man måste följa det man tror på. Hur det kan bli så fel mitt i det. Varför förlåtelsen måste finnas.

Read Full Post »

Bröllopsdag. 38 år faktiskt. Jag var mycket ung kan ni ju räkna ut.

Men dagens stora händelse var min tack- och avskedsföreställning i den församling jag nu lämnar. Vi skulle firat mässa, men prästen blev sjuk så jag fick fira en söndagsgudstjänst i stället. Det var inte så lite folk.. Som väl var hade vi bestämt i förväg att jag skulle predika så den förberedelsen var ju redan klar.

Jag predikade om nådens gåvor. Det är inte samma sak som att vi är olika begåvade på olika saker. Nådegåvorna är till för att bygga upp församlingen. Det kan vara många olika saker. Tungotal, profetisk förmåga, förmåga att skilja på andar, vishetens gåva, tröstandets gåva och många fler. Men för att en gåva ska kunna ges till församlingen måste det finnas en församling som vill ta vara på gåvorna, en människa som vill ha den, och helig Ande. Men Anden far var den vill, vi får inte nådegåvor för att vi förtjänar dom utan för att Anden ger.

Efter gudstjänsten blev det smörgåstårta, blommor, presenter och tal. Maken och äldste sonen var med. En del undrade så vem den långe stilige mannen var. Inte utan stolthet kunde jag säga att han är min son.

Sen har vi rest 37 mil till vårt nya hem. Nu väntar två kursdagar, en begravningsdag, ännu en resdag och sen en avslutande arbetsdag. Därefter får jag vänta på att mitt flyttlass ska gå. Människan som skött min beställning har tagit semester och allt verkar synnerligen rörigt just nu.

 

 

Read Full Post »

I kyrkan har vi tre årgångar av predikotexter. Det innebär att vi efter tre år är tillbaka igen till samma text. När jag skulle skriva min predikan för på söndag fann jag att jag hade predikat för tre år sen över samma text. Jag kände att jag inte kunde ha den en gång till. Predikan måste anslå i den tid och den dag kyrkobesökarna sitter där i bänken.

Men texten lever ändå. Och därför publicerar jag på nytt vad jag skrev då i bloggen.

 

Den trånga porten

Utdrag ur min predikan från igår:

Jesus ställer i bergspredikan kravet ”Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig.” Givetvis ett totalt omöjligt krav. Bara Gud är fullkomlig. Poängen är inte att vi ska förtvivla, men att vi ska inse vår ofullkomlighet.

Bara genom att inse vår ofullkomlighet kan vi förstå vårt behov av nåd. Vi måste bli medvetna om vår synd och våra brister för att kunna bli frälsta. För om man inte vet om att man är sjuk så tar man inte medicinen och det slutar med döden.

Genom att läsa Bergspredikan kan vi se våra brister tydligt. Ibland hör man att ”om alla följde bergspredikan så skulle det vara bättre i världen”. Ja, det skulle det. Men den som säger så tycker oftast att det är andra som ska göra det, inte vederbörande själv.

Men att tillstå sin litenhet är svårt. Högmodet i oss gör att vi hellre ger sken av präktighet än ödmjukar oss och tar emot nåd. Kanske det värsta är rädslan för att folk ska avslöja en som syndare, rädslan för folks prat, rädslan att komma i underläge. Därför ber vi ogärna om förlåtelse för våra illa valda ord, vår försummelse eller när vi skott oss orättfärdigt. Vi stoppar undan vår oärlighet, vi låtsas inte om vår kärlekslöshet. Men det som viskas idag ska skrikas ut från taken när domen kommer.

Vi undgår inte domen.

Om vi inte går in genom den trånga porten. Det är en ödmjukhetens port. Men de flesta även bland dem som har namnet om sig att vara kristna väljer den breda sorglösa vägen och den breda dörren som inte kräver någon ansträngning att ta sig in genom. Den är så bred att det största egot enkelt seglar in. Det finns plats att ta med alla synderna genom den porten, och snabbt går det på den vägen.

Men den smala vägen får man gå med långsamma steg och porten är så trång att bara den som blir liten kan gå in genom den. Den är så trång att all synd måste läggas ner utanför den vid huvudskalleplatsen utanför staden.

Men där innanför den trånga porten finns ingen dom. Den har drabbat Jesus, han har fått stå till svars för allt det vi lagt ner därute på avrättningsplatsen. För den som ödmjukat sig och tror finns ingen dom. För den som förstått sin belägenhet och med sitt hjärta bekänt sina synder finns inget att frukta. Men Jesus har dött en blodig och kvalfull död, förkastad av Gud, gjord till synd och avskräde. Det har han gjort för oss. Det är en trång sanning, en svårsmält sanning. Men först genom att se att detta gjorde han för mig. Han gjorde faktiskt det. Det är inte bara nåt vi säger, som bara betyder något på söndagen en stund. Det är faktiskt något som är helt avgörande för mig i evigheten.

Ingen stängs ute som funnit den trånga porten. Ingen visas bort. Men få är villiga att söka den.

 

 

 

 

 

 

 

 

Read Full Post »

Det är morgon. Jag har varit vaken några timmar. Läst lite bloggar. Svarat på kommentarer. Men också jobbat på söndagens predikan. Texten är den om flisan i nästans öga och bjälken i det egna. Det kan ju låta enkelt att säga att man inte ska döma. Men just den attityden har blivit en sovkudde hos många kristna. Man ser på hur folk mobbas, misshandlas och stängs ute. Och man talar om att inte döma. Psykopater älskar kyrkan för där kan man gå långt innan nån säger ifrån. Och det är så enkelt att skicka tillbaka skuldkänslor.

Vi ska förlåta 7 gånger sjuttio gånger. Oändligt alltså. Vi har alla våra skötesynder som vi faller i ofta. Fanns det inte förlåtelse för det skulle vi förtvivla. Men det kräver en insikt. En förmåga att se sin skuld. Annars är ju förlåtelsen verkningslös. Hos syndaren i alla fall. Som offer kan det bli en befrielse att ändå förlåta. Och hos Gud finns det förlåtelse, men om man inte inser behovet… ja inte vet jag i slutändan…

När jag läser debatten på en viss blogg ställs dessa frågor i ljuset. Man vänder perspektivet. Offret blir den man anklagar. För man ska ju inte döma förövaren. Och osakligheterna haglar. Man anser sig veta precis vilken hemsk människa jag är efter en enda rad. För det får ju inte finnas en fläck på gurun.

Nä, nu ska jag skriva färdigt min predikan och sen sova en stund till. Åker sen ut och kollar post mm på arbetsplatsen. Jag är ensam i tjänst denna vecka. Det finns en vikarierande kh, men han har ju ingen pejling på oss. Oj, nu dömde jag igen. Vilken förskräcklig anklagelse jag kom med nu då?

Egentligen är det synd om dom som fastnat. Jag dömer nog egentligen inte. Kan se hur det blir så.

Read Full Post »

Porträtt av mig, Ljushult, semester 075

Det var bara tomt en stund. Häromdagen hade vi bjudit äldreboendet på utflykt till en av våra kyrkor. Vi hade andakt inne i kyrkan och sen fikade vi och sjöng allsång i tältet vi satt upp på en plats på kyrkogården där inga gravar finns.

Det är lite jobb att få till något sådant här. Men vi var några stycken som hjälptes åt. Tältet restes på rekordtid och fälldes lika fort av två av våra volontärer. Vaktmästaren och jag fixade med möbler och fika. Prästen höll andakt och kantorn ledde allsången. Färdtjänstföraren lastade ur och i alla rullatorer och rullstolar och inte minst folk. Personalen från äldreboendet såg till att alla mådde bra och fick hjälp med psalmböcker och fika.

Idag har jag firat gudstjänst i en annan av våra kyrkor. I en liten by där det inte bor så många längre. Vi har varit bekymrade över ett tynande gudstjänstliv. Idag var inte kyrkan full, men välfylld. Bara några få från byn, men desto fler ditresande. Några sa uttryckligen att de kom för att höra mig. Märkligt att jag börjar fylla kyrkan när jag snart ska sluta…

Read Full Post »

Older Posts »