Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘fängelset’

Det var min fängelsedag. Det gick inte så bra. Jag skulle aktivera larmet men fick ingen signal så jag tryckte igen. Det gick storlarm!! Men jag får väl se det som att de fick en övning.

På väg ut från en avdelning höll jag på att döda en hantverkare eller typ som stod på en stege och fixade nåt ovanför dörren. Kunde ju inte jag veta, men fick en ilsken blick från kompisen på golvet.

Men där och då hörde nån på radion och vi slog på TVn. Där intervjuades en präst och en diakon. De första med stöd. Kyrkan öppnades. Men i eftermiddagens sändningar och vid presskonferensen nämns bara vad kommunen gjort och vad polisen gör. Kyrkans insatser får inte nämnas…

Men det är hemskt det som hänt. Det tycker fångarna också. Man dödar inte barn. Inte oskyldiga människor överhuvudtaget.

Read Full Post »

Ja, vi hade NAV- möte idag. NAV står för Nämnden för Andlig Vård. Det innebär att vi är ett gäng som ansvarar för själavården på fängelset. Det är en präst från SvK, jag, en missionspastor, en katolsk präst och en imam. Med idag var också vår nye herde.

Mötte missionspastorn i inpasserandet. Och så dök imamen upp. Vi har inte träffats förr. Han hälsade i hand. Pastorn måste vänta på katolske prästen, så imamen och jag vandrade ner i kulverten. Märklig upplevelse att gå där med honom. Han var inte bekväm i situationen. Jag försökte småprata lite kollegialt så där. Fick bara enstaviga svar. Och trots att jag duade honom sa han ni till mig.

Verkligen en konstig upplevelse.

Read Full Post »

Idag dök den första upp. En kvinna från Syrien. Sorgsen. Hon hade sin syster med som tolk. Hon hade rest länge. I båt och med buss. Hon kommer att få stanna. Det får alla från Syrien. Den enda komplikationen kan vara att hon anses varit i ett första land. Och kan bli återförd dit. I detta fall förmodligen Italien eller Grekland. Där kan hanterandet skilja sig åt.

Men det var inte enda nöden jag mött idag. Ett ganska ungt par med problem. En afrikansk kvinna som behövde hjälp med ansökningar… Och så vidare. Trycket på vår diakonimottagning är nu så stort att vi är två som bemannar den för att hantera situationen.

I morgon besök på demensavdelningar. Också tungt. Hörde idag en berättelse om en man som tyckte det skulle vara bättre på fängelset än på äldreboendet. Ja, inlåsta är de på båda ställena. Inte har man egna nycklar. Dörren kan bara låsas utifrån… Och ytterdörren är larmad. Nödvändigt? Inte vet jag. Åldringarna verkar ganska drogade där de sitter i dagrummet och sover.

Onsdag överläggningsdag.

Torsdag fängelset. Fredag förberedelser och sittningar. Ledig helg.

Read Full Post »

En lång dag på fängelset. Många möten, många berättelser. En del kämpar med sin skuld. Andra med att man anser sig oskyldigt dömd. Några inser sin skuld, men anser att de fått för hårt straff. I synnerhet som ”de verkliga bovarna i samhället går fria och kan bli rikare och rikare” Många är bittra och negativa. Men så finns dom som ser fängelsetiden som en gåva. En möjlighet till omstart. De har lärt känna sig själva på djupet. Fått mat varje dag och möjlighet att träna och ta hand om sig.

Men vad händer när de släpps? Där någonstans brister systemet. Förberedelserna, utslussningen, ansvar för ekonomisk och social tillvaro finns inte egentligen. På papperet möjligen. Men de flesta känner sig bara utslängda och vilsna. Få ett jobb och bostad? När du suttit i fängelse. En återgång till kriminalitet blir lösningen. Kanske man kan försörja sig ett tag med det och sen åker man fast och blir försörjd i fängelset. Fastän det inte är roligt alls. Att leva åratal i fängelse är en torftighet, en ensamhet och en oerhörd påfrestning på psyket. Du är inte betrodd på en enda punkt. Hela tiden bevakad och kringskuren.

Jag lyssnar. Bekräftar känslor. Men det är hela tiden en balansgång. Hjälper jag till att skapa en livslögn? Eller ger jag upprättelse? Blir jag manipulerad? Eller är denna människa faktiskt utsatt?

Det är svårt.

Read Full Post »

Ibland funderar jag på att göra studiebesök i verkligheten. I och för sig gör jag ju det hela tiden. Men att själv bli utsatt för fördomar. Och utmana mina egna.

Så jag tänker ibland att jag skulle klä ut mig till tiggare, sätta mig utanför en affär och se vad som händer. Eller ta på slöja och heltäckande kläder och ta in folks blickar.

Eller… frivilligt sitta inne en månad. Känna hur det känns.

Inget av detta skulle ge en autentisk upplevelse. Jag kan ju sluta när jag vill. Så jag har lagt det på hyllan. Fick en bild av en av fångarna. Han sa att sitta inne är som att gå till tandläkaren. Sitta i väntrummet i fyra år. Inget händer och det man väntar på kan bli smärtsamt.

Det är tufft mitt jobb. Ska till fängelset alldeles strax. Kanske nån skulle göra studiebesök i min verklighet..? Den här tiden på året har jag ju inte ytterkläder som döljer min krage. Jag är inte helt bekväm med folks blickar. Men det är ett vittnesbörd. Ingen har närmat sig mig. Ingen har varit aggressiv. Men föraktfulla blickar får jag många. Mer sällan vänliga.

 

Read Full Post »

Sorg och saknad är inget att bara släta över. Vi lever i ett samhälle där negativa känslor är förbjudna. Det gäller att alltid vara på. Ständigt uppdaterad.

I vissa branscher mer i andra mindre, Är du arbetslös eller sjukskriven krävs det lite extra utöver det vanliga.

Men vi kan bara vara på i begränsad omfattning. Vi behöver återhämtning. Men vem erbjuder det och var? Det blir allt svårare idag. Jag är privilegierad. Jag får åka på kurs och retreat i tjänsten. Det ger mig värdefull kunskap. Men framförallt självkännedom och mognad.

Personalen på fängelset kan få samtal med mig. Men då utanför murarna.

Vi erbjuder retreater i olika längd till hösten. Några kvällstimmar till heldag och veckoslut. Och dag för dig som sörjer.

Skicka mig ett mail om du är intresserad.

Read Full Post »

Torsdagar är min dag på fängelset. Idag för första gången ensam. Fängelseprästen var ledig. I fortsättningen ska vi går där samma dag, men på olika håll.

”Första resan”  för mig roade mig och en ung intern.

Jag är inte så värst hemma i detta att orientera mig. Men centralvakten hade stenkoll på mig och ropade i högtalarsystemet om jag såg villrådig ut. Jag vet att många är rädda för fängelsemiljön och de personer som finns där. Men man  är faktiskt tryggare där än annars. Larm… kameror… heder… Ingen är dum mot mig. Men jag kan få svar på tal. Och möter på nåt konstigt vis mig själv i dessa män. Jag kan ta in deras ångest en stund för att sen lämna tillbaka den.

Om nån tror att det är semester att vara i fängelse kan jag berätta om hur det är att vara inlåst. Inte få njuta vårvädret, arbeta för 13 kr timmen. Aldrig någon mer än personalen och vi andligvårdare som kommer i in på avdelningarna. Tristess. Utsatthet.

Hamna inte där, säger jag!

Read Full Post »

Older Posts »