Jobba gratis

Ja, det får präster göra ibland numera. För dom har svårt att säga nej när någon de känner från förut ber dem döpa, viga eller begrava.

Förr betalade de som bett om tjänsten för tid och resa. Sen blev det ett hallå utan like i media. Prästerna förbjöds att ta betalt. I stället skulle det ske via kyrkoförvaltningarna. Men då ville inte församlingarna betala för gästande präster. Clearingsystemet utgick från att det var församlingens präster som tjänstgjorde. Inte som exempel brudens konfirmationspräst från annan församling.

 

Read Full Post »

Kyrkan o pengarna

Fortfarande händer det att man vill ha dop, vigsel och begravning i kyrkans ordning. I den församling man bor i – och är medlem i – kostar ceremonin ingenting. Men vill man vara i en annan församlings kyrka finns det ett clearingsystem som gör att hemförsamlingen betalar. Det antas då att det är den anlitade församlingens personal som tjänstgör.

Men ibland finns en personlig relation till en präst. Förr var det inte så komplicerat. Prästen fick reseersättning av dem som anlitade honom. Möjligen ett arvode för tiden han lagt ner. Men oftast ett bidrag till behjärtansvärt ändamål.

Idag är det förbjudet att ta ut ersättning om man tjänstgör i annan församling. Inte ens reseersättning får prästen. Många förväntar sig gratis service och förstår inte att det kostar prästen att åka till en annan ort.  Och kyrkan är mycket sträng om detta.

Detta på tal om andra skriverier om uttag av ersättningar och lyxresor. Det är olika för folk och folk liksom.

Read Full Post »

Har kyrkan plats för Gud?

I slutet på 90-talet – minns inte exakt år – så blev dopet medlemsgrundande i kyrkan. Det innebar att de som föddes inte automatiskt blev tillhöriga längre. Innan blev barnen med om en av föräldrarna var det. Nu antecknades de som medlemmar i väntan på dop. De första av dessa barn har nu blivit myndiga. De stryks om de inte väljer att döpas.

Det var en ganska jobbig debatt omkring den automatiska anslutningen. I stil med LO-medlemmar som kollektivt anslöts till Socialdemokratiska partiet.

Men nu har jag hört folk som tycker att kyrkan gör fel när man slänger ut de odöpta. Eller vägrar kyrklig begravning för icke-tillhöriga. Man ska äta kakan och ändå ha den kvar. Man vill inte betala kyrkoavgift, men ändå få det man vill ha av kyrkan. Det är en service man förväntar sig. Det är ju ändå så sällan man anlitar kyrkan, men när man gör det ska det vara på mina villkor. Att min speciella stund är kyrkans anställdas vardag och arbetstid förstår man inte.

Märkligt nog så sträcker sig präster, musiker och vaktmästare väldigt långt för att möta förväntningar.

Men många präster lider av att få önskemål om att tona ner det där med Gud vid vigslar, dop och begravningar. Kyrkan har en ordning för hur dessa handlingar ska genomföras. Det går inte an att göra på något annat vis. Och varför vill man då ändå ha kyrkan med?

Svenska kyrkan är för mesig och för spretig för att i längden fungera. Jag har gett mitt yrkesliv till denna organisation. Men den är inte längre den kyrka där jag växte upp och inte den kyrka jag gav mina vigningslöften till. Den hoppfullhet vi hade på 70-talet är borta.

Men tron på Kristus hittar alltid sina vägar. Så även om Svenska kyrkan kollapsar inifrån.

 

Read Full Post »

Begravning utan ceremoni

I DN idag skrivs det om att det blir allt vanligare med begravning utan ceremoni. Alltså varken borgerlig eller kyrklig begravning. Jag har mött fenomenet några gånger. Billigaste kistan. I princip en playwoodlåda. Ingen finns som är intresserad. Kanske bara pengarna är intressanta. Barn har fullt upp, men ser arvet som något man behöver. Därför minskar man utgifterna maximalt. Ibland finns det nedskrivna önskemål om detta. Men vad jag förstått är det inte alltid personens egna önskan.

På fängelset idag blev det ett samtal om detta. De flesta fångarna har en uppväxt någon annanstans än det kyliga nordanlandet. De kunde inte förstå. De hade ju läst artikeln. Tidningar får man på anstalten. Hur påverkas sorgearbetet av att inte fått en ceremoni att dela med andra? Börjar vi missa att ta hand om vår sorg? Vår egen sorg. Kan det vara så att denna massiva kollektiva sorg när det händer något speciellt är ett utlopp av känslor och sorg man inte fått känna. Varför står så många och gråter vid olycksplatser… ofta kände de inte personen.

Har vi tappat förmågan att stödja och trösta vid de vanliga sorgerna och förlusterna?

Read Full Post »

Mellanlandning

Sitter mittemot dottern och diskuterar skönhetsoperationer. Ingen av oss anser oss behöva detta.

Skämt åsido så har jag landat hos dottern med familj efter två kursdagar. En intressant kurs som kommer att kräva en del. Det blir två kursveckor under året som kommer. Men litteratur, handledning, auskultation mm mellan dessa veckor.

Dessutom har jag lärt mig att åka kollektivt igen. Länge sen sist. Och delar kupé med Gudrun Schyman. Inte första gången jag stött ihop med henne. För några år sen såg jag henne på en annan station.

I morgon bär det av tidigt för att flyga över dan och vara med om min systersons begravning. Ännu är det oklart vad dödsorsaken är. Var med oss i tankar och böner.

Read Full Post »

Frågor

Det var invigning av ett sidokapell, av nytt nattvardssilver och välkomnande av nya medarbetare. Det var högtidligt. Många människor i kyrkan. Jag fick läsa evangelium och dela ut nattvarden. Men jag blev frågande inför att en kyrkvärd som delade ut nattvarden själv inte tog emot sakramentet. Det kan finnas många orsaker till det. Jag kan inte lägga mig i det.

Sen blev det kyrklunch.

Idag har jag beställt biljett även till den äldste som ska resa en annan rutt till begravningen.

 

Read Full Post »

Det går, det gör det

Det regnar till och från. Yngste sonen är här och vill ha hjälp med fläckbortagning.

Omständigheterna kring begravningen börjar ta form. Tid och plats är fastställda. Som det verkar nu så flyger jag och barnen över dagen. Min bror väljer bilen. Maken är på tjänsteresa till Rom vilket inte kan ändras.

Ännu har det inte gått in att han är död.

Min kontakt med Biktfadern har varit sporadisk de sista åren. Men jag har sett att han försökt ringa. Han återkommer.

Det är mycket kring allt just nu. Nytt hem och avveckling av mitt separata boende. Packa så att det som ska in i huset kommer för sig och det som ska magasineras i garaget kommer i andra lådor. Jag får klara det själv, maken är bortrest i tjänsten. Få ordning på allt som gardiner och tavlor.

Jag är trött.

Read Full Post »

Avskedens tid

Kort samtal med min syster. Begravningsdag är klar. På något vis måste jag ta mig dit känns det som. Hade väl helst önskat få sällskap av någon i familjen. Det är en lång resa. Får se hur det går.

Vardagen är en tröst. Så har det alltid varit. När jag haft det jobbigt – om det inte varit jobbet som varit en hemsk plats – så har jag varit tacksam för det normala, sysslorna, människorna som skingrar tankarna.

Jag har börjat min avskedsturné bland församlingsbor. Det är många kontakter jag känner att jag måste få avsluta. Men det är känslosamt. Formellt avtackas jag den 24 aug. Sen ska jag på kurs. Och begravning för att sen avsluta med arbetslaget och flytta. Försökt få tid hos nån frissa, men det är inte enkelt.

Read Full Post »

Tidevarv

”Tidevarv komma,
tidevarv försvinna,
släkten följa släktens gång.
Aldrig förstummas
tonen från himlen
i själens glada pilgrimssång.”

Andra versen av psalm 297 i vår psalmbok. Första versen är ”Härlig är jorden”

Tänkte på denna vers i kyrkan idag. En moster till oss har gått bort. Hon var gammal och var dement de sista åren. Ännu en av den äldre generationen som försvinner. Begravningarna blir allt oftare nu. Det blir som släktträffar.

Vi som står i tur att bli de äldsta satt vid ett bord vid minnesstunden. Kusiner och ingifta. Det blev som ett bord för de ”unga”. Barnbordet tyckte nån att det var. Jag minns ju två generationer, vagt tre, tillbaka. Tiden går och vi kommer att ersättas av yngre. Det är vemod. De i förra generationen blir färre och färre. Både mina och makens föräldrar dog tidigt. Våra barn minns dom, men för de yngre av dem är minnena fragmentariska.

Kvinnan som begravdes idag stod vår familj nära. Hon fanns där när barnen tog studenten, när vi behövde lite semester. Våra barn tyckte om henne och vi var ofta där. Hon fyllde ett tomrum efter våra föräldrar.

Read Full Post »

Var vill du bli begravd?

För tills alldeles sista tiden har jag alltid tänkt att jag ska begravas en gång invid kyrkan i mina rötters by. Där jag var släkt med många. Besöken var många i min uppväxt. Mina föräldrar hade starka band dit. Som vuxen kom jag åter dit genom mitt äktenskap. Till föräldrarnas stora glädje. Att få mig och min familj inom räckhåll. Själv kände jag det som om jag landat när jag flyttade in på den stora gården. Barnen växte upp där. Vi trodde vi skulle bli kvar. Vi såg t o m ut vår gravplats. En liten kulle under en pil.

Det är sexton år sedan vi flyttade. Det var inget lätt beslut, men nödvändigt. Men länge höll vi kvar banden. Vi har varit tillbaka på olika högtider som bröllop och begravningar. Det var en självklarhet att vi en dag skulle vila där under pilen.

Nu är våra barn vuxna sen länge. De har sökt sig till storstäderna. Själva har vi flyttat ännu en gång. Vem skulle besöka en gravplats där långt borta i byn? Det känns inte lika självklart längre. Byn därhemma blir allt mer historia och förflutet. Framtiden är en annan. Så även var jag ska begravas. Plötsligt är det väldigt osäkert… Jag tror att jag vill att mina barn ska kunna besöka graven ibland.

Men ändå finns den där tanken där att mitt stoft bör återbördas till den mylla ur vilken jag en gång kom.

Är det viktigt för er var ni slutligen hamnar?

Read Full Post »