Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘förlåtelse’

En gudstjänst är en dyr sak. En präst/predikant, en kantor och en vaktmästare. Avlönade. Sen kommer ett par frivilliga kyrkvärdar. Tre som fixade kyrkkaffe. Utöver dessa kom det idag en person.

Jag hade förberett predikan och böner och psalmer. Det tar ett antal timmar. Kantorn övat in allt som låg på henne. Som psalmer och försångarbitar. Postludium. Också timmar av förberedelser. Kyrkvärdarna hade övat textläsning och skrivit förbön. Vaktmästaren var tidig med ljus och blommor som inköpts. Psalmerna skulle hängas och stackars diakonen måste få tillgång till vatten. Och kyrkkaffefolket hade dukat och bryggt kaffe och fixat kakor.

Jag vet inte om detta är ok. Inte i längden tror jag. Finns inte behovet får man antingen se till att skapa det. Eller lägga ner.

Jag tror inte på jippon. Men på att leva det kristna livet synligt för världen. Det var sammanfattningen av min predikan. Det gick fram till några i alla fall förstod jag vid kyrkkaffet.

Men jag talade också om omvändelse och förlåtelse. Det måste finnas med i varje predikan. För det kan finnas nån i församlingen som måste höra detta viktiga budskap. Jesus har dött och uppstått för oss, våra synder är förlåtna om vi tar emot detta.

Så enkelt och så svårt att ta till sig. Vi verkar krångla till det i onödan.

Och det en djup sorg när människor väljer att hellre gå bort från kärleken än till den.

Annonser

Read Full Post »

Det finns dom som anser sig veta. Oftast är det livet de själva lever som då är idealet. Icke-kristna har också synpunkter. De kan kräva att kristna ska vara helgon och alltid till lags, annars är de inte trovärdiga. Allternativt så tillskrivs de, allra mest barbariska, grymheter.

Jag vet inte vad ett kristet liv är. Jag vet bara att Jesus levde ett helt och sant liv. Men vi förmår inte det, därför får vi tillräkna oss hans syndfria liv. Han blev försoningen för våra synder. Han vann över synd och död.

Visst ska kristna kämpa med sin helgelse. Visst vill vi alla vara goda. Så gott vi kan. Skillnaden mellan kristna och andra är marginell i detta avseende. Men för en kristen skapar godhet inga poäng i himmelen. För ska man förtjäna sin räddning måste man uppfylla allt. Och vem gör det?

Det finns dom som talar om uppenbar synd utan att precisera vad denna uppenbara synd är. Ja, det finns uppenbar synd… men ännu mer finns synden i våra hjärtan och i vår kärlekslöshet. Inte lika uppenbar som stöld, mord och misshandel.

Om man lämnar ett liv i ”uppenbar synd” anses det väl att man ska ha slutat knarka, dricka, göra kriminella handlingar. Eventuellt också lämnat ett liv i ”otukt”. Många som gjort detta dömer andra hårt. Inte för att dessa andra lever i det den nyomvände lämnat, utan för att de inte underordnar sig den nyfrälstes regemente. Eller i alla fall inte dennes sammanhang och ideal och gurus.

Och dessa självutnämnda profeter kan själva överge familj och gifta om sig utan att se något kontroversiellt i detta. De kan ta heder och ära av folk utan att inse att de bryter mot Guds ord.

Ett kristet liv är ingen mall man kan ladda ner. Det är att leva det liv man fått. I ödmjukhet och vetskap om sina brister. Ta emot förlåtelse och leva i tillit till Gud.

Något perfekt liv blir det inte.

Read Full Post »

Verkar återkomma i ämnet med jämna mellanrum. Vad kan förlåtas och vad innebär det att förlåta?

Många gånger i mitt liv har jag betts att förlåta. Oftast är det de som inget ont gjort som är fortast till att be om förlåtelse. De är medvetna om sina svagheter. Värre är det med dem som verkligen gjort det som skadat. Kanske är vi alla så funtade att våra verkliga synder förtränger vi?

Sen har vi den där detaljen huruvida förlåtelse förändrar något? Vi stöter till folk och tappar saker och sånt där vi gör jämt och hasplar ur oss ett ”förlåt”. Ingen skada skedd egentligen.

Men när någon eller några gjort något som påverkar hela ens fortsatta liv. Var finns förlåtelsen där? Och innebär det att när någon sagt ”förlåt” så har den ingen skuld mer och inget ansvar för hur den som skadats lever vidare? Man lägger liksom över ansvaret på den man gjort illa. Jag kan begripa att det är en förutsättning för att orka leva efter skulden. Kör man ihjäl ett barn måste man hantera den skulden, orka leva vidare. Då behövs förlåtelsen för att stå ut. Men det förändrar ju inte att ett barns liv inte blev. Det tar inte bort sorgen och saknaden. Föräldrarnas svåra kamp för att orka leva och ta hand om sina andra barn. Att förlåta ändrar ingenting i det läget, mer än att ge bilföraren en lättnad. Möjligen kan den mildra bitterheten. I regel så har ju bilföraren inte medvetet dödat barnet.

Men när man systematiskt tryckt ner en människa… mobbat… utsatt för psykisk misshandel… hot. .. förtal… Vad innebär förlåtelse då? I allmänhet tror jag att få som utsätter nån annan för sånt kommer till insikt. Försvaret för ord och handlingar är massivt. Man anser att man bara… nånting… försvarbart.

Men om man verkligen inser, hjälper förlåtelse då? Blir det inte bara en frisedel?

Jag tänker att man på något vis måste visa sin ånger i handling.

Sen har man ju de orättvisa anklagelserna. Anklagelserna som rör att man inte hade tid, ork, möjlighet. Anklagelserna för att man inte såg, inte hörde. Inte visste. Kraven på att man minsann skulle… Ofta anklagelser mot mödrar. Och kvinnor i allmänhet. Ska vi be om förlåtelse för att vi bara är människor?

Read Full Post »

Kao har bett mig skriva något om förlåtelse. Det är ett stort ämne. I kyrkan handlar mycket om att få förlåtelse och att förlåta. Men förlåtelse kan också missbrukas och användas som ett sätt att förtrycka.

Att få förlåtelse när man gjort det oförlåtliga är en erfarenhet som kan förändra en människas liv. Egentligen är ju varje förfelat ord, varje handling som förorsakat andra smärta oförlåtligt. Men det skulle bli ohållbart om vi inte kunde förlåta. Både för oss själva och våra medresenärer.

Kyrkan beskylls ibland för att vara dömande. Det kan kanske uppfattas så när man talar om synd och om att alla människor syndar. Men det är ju en sanning att ingen går genom livet utan att dra på sig skuld. Stor eller liten den kan vara tung nog ändå. En del väljer att förtränga sin skuld, andra går under av den. Några få söker förlåtelse.

Först ska man söka förlåtelse från den man gjort illa. Men ibland går inte det. Människan finns inte längre eller är oförmögen att förlåta. Det är då Guds förlåtelse blir så viktig. Det människor inte kan förlåta det kan Gud förlåta. Ingen synd är för stor. Gud blev människa i Jesus, led och dog och försonade allt.

Men förlåtelsen tar inte självklart bort konsekvenserna. Den som dödat får ta sitt straff, den som skattefuskat får betala sin skuld, relationer kan vara brutna för alltid. Att bli förlåten innebär också att ta ansvar för sin skuld. Och en vilja till förbättring och gottgörelse.

Det går inte an att först stjäla och så be om förlåtelse för att stjäla igen. En del tror att man kan göra så, men då har man missat vad det går ut på.

Man kan aldrig tvinga någon att förlåta. Tyvärr har väl barn i alla tider utsatts för att be den man slagits med om förlåtelse, och den slagne att förlåta. Med bitterhet som följd för båda parter. Förlåtelse måste vara frivillig och ur hjärtat. Den måste få komma när tiden är mogen, inte när andra anser att det är dags att förlåta. Att bli tvingad att förlåta är en kränkning som kan vara svår att komma över. Ibland kan man inte förlåta, då får man försöka acceptera. Ur acceptansen av att det som skett har skett kan en slags försoning ändå uppstå till sist. Inte alltid med den som gjort en illa, men med att det som hänt har hänt.

”Jag har ju sagt förlåt” tycker en del räcker för att gå vidare. Men det är bara ett tacken på att man inte tar på sig ansvaret för det som hänt utan försöker skicka över det till sitt offer. Man vill slippa ta konsekvenserna.

George Elliot skriver i Middlemarch – tror jag – ungefär: ”Vi har svårast att förlåta dem vi gjort illa”. Det är en sanning. De som gjort oss illa kan vi oftare förlåta. Men där vi själva står med skulden är oförsonligheten större. Att bli påkommen med att gjort någon illa är så skambelagt att vi på alla vis värjer oss, misskrediterar och förföljer den vi skadat. Ju större brott desto större hat.

Det är inte enkelt att förlåta och kanske ännu svårare att ta emot förlåtelse. Kanske det är svaret på varför Jesus försoningsdöd är så provocerande.

Read Full Post »

När man verkligen gjort fel är det gott att bli förlåten. I kyrkan är detta centralt. Man bekänner sina synder och får förlåtelse. Men förutsättningen är att man erkänner sitt fel och vill ha förlåtelse.

Finns inte den insikten finns inte förlåtelsen heller. Det gäller alla som framhävdar i brottslig gärning eller förtryck av andra.

Men förlåtelsen kan också användas som ett maktmedel. Det är ett väldigt effektivt vapen att ”förlåta” den man vill trycka ner. Man kan inte ta emot förlåtelse där inget fel begåtts. Att bli ”förlåten” där man skulle fått rätt och upprättelse blir till ännu en kränkning.

Read Full Post »

Ett antal år i Laestadianien och därefter en biktfader som noggrant skilt på skuldkänslor och verklig skuld så ber jag aldrig om förlåtelse utifall att…

Antingen så har man gjort något fel och då får man villkorslöst erkänna det och be om förlåtelse. Eller så har man inte det och då ska man inte be om förlåtelse.

Oskicket konserverar makt. När den som är i underläge ständigt ber om förlåtelse utifall att så skapar det en osäkerhet, en allmän känsla av skuld och dålighet.

Den som är i överläge kan däremot utnyttja situationen genom att uppriktigt be om förlåtelse ifall man sagt/gjort något, för att i nästa bisats mena att man var tvungen på grund av… i regel den man gett sig på…

 

Read Full Post »