Kao har bett mig skriva något om förlåtelse. Det är ett stort ämne. I kyrkan handlar mycket om att få förlåtelse och att förlåta. Men förlåtelse kan också missbrukas och användas som ett sätt att förtrycka.
Att få förlåtelse när man gjort det oförlåtliga är en erfarenhet som kan förändra en människas liv. Egentligen är ju varje förfelat ord, varje handling som förorsakat andra smärta oförlåtligt. Men det skulle bli ohållbart om vi inte kunde förlåta. Både för oss själva och våra medresenärer.
Kyrkan beskylls ibland för att vara dömande. Det kan kanske uppfattas så när man talar om synd och om att alla människor syndar. Men det är ju en sanning att ingen går genom livet utan att dra på sig skuld. Stor eller liten den kan vara tung nog ändå. En del väljer att förtränga sin skuld, andra går under av den. Några få söker förlåtelse.
Först ska man söka förlåtelse från den man gjort illa. Men ibland går inte det. Människan finns inte längre eller är oförmögen att förlåta. Det är då Guds förlåtelse blir så viktig. Det människor inte kan förlåta det kan Gud förlåta. Ingen synd är för stor. Gud blev människa i Jesus, led och dog och försonade allt.
Men förlåtelsen tar inte självklart bort konsekvenserna. Den som dödat får ta sitt straff, den som skattefuskat får betala sin skuld, relationer kan vara brutna för alltid. Att bli förlåten innebär också att ta ansvar för sin skuld. Och en vilja till förbättring och gottgörelse.
Det går inte an att först stjäla och så be om förlåtelse för att stjäla igen. En del tror att man kan göra så, men då har man missat vad det går ut på.
Man kan aldrig tvinga någon att förlåta. Tyvärr har väl barn i alla tider utsatts för att be den man slagits med om förlåtelse, och den slagne att förlåta. Med bitterhet som följd för båda parter. Förlåtelse måste vara frivillig och ur hjärtat. Den måste få komma när tiden är mogen, inte när andra anser att det är dags att förlåta. Att bli tvingad att förlåta är en kränkning som kan vara svår att komma över. Ibland kan man inte förlåta, då får man försöka acceptera. Ur acceptansen av att det som skett har skett kan en slags försoning ändå uppstå till sist. Inte alltid med den som gjort en illa, men med att det som hänt har hänt.
”Jag har ju sagt förlåt” tycker en del räcker för att gå vidare. Men det är bara ett tacken på att man inte tar på sig ansvaret för det som hänt utan försöker skicka över det till sitt offer. Man vill slippa ta konsekvenserna.
George Elliot skriver i Middlemarch – tror jag – ungefär: ”Vi har svårast att förlåta dem vi gjort illa”. Det är en sanning. De som gjort oss illa kan vi oftare förlåta. Men där vi själva står med skulden är oförsonligheten större. Att bli påkommen med att gjort någon illa är så skambelagt att vi på alla vis värjer oss, misskrediterar och förföljer den vi skadat. Ju större brott desto större hat.
Det är inte enkelt att förlåta och kanske ännu svårare att ta emot förlåtelse. Kanske det är svaret på varför Jesus försoningsdöd är så provocerande.
Read Full Post »
kyrksyster 