Korea, lugnet före stormen?

Bilderna från Korea är så fina. Handskakningar och kram. Leenden och förtroliga samtal. Äntligen ska det bli fred.

Men någonstans inom mig misstror jag det jag ser. Varför så vänskapligt just nu? ”Peace in our time”. Världen skälver av alla konflikter. Vart är vi på väg? Har vi ett storkrig till att vänta oss. Kommer vi undan denna gång?

Min rädsla är adekvat. Men jag kan bara be.

Read Full Post »

Kongens nei

Höstens stora norska film. Vet inte om den kommit upp på biograferna i Sverige ännu. Men den var sevärd.

Historien är de tre dagarna i april 1940 då Tyskland invaderade Norge. Tre dagar då spelet om kapitulation eller strid rasade inom både kungafamilj och regering. Det var en mycket nära film. Kameran gick i närbild och visade sinnesrörelserna hos de medverkande. Det är storslagna skådespelarinsatser. Krigsscenerna var brutalt nära. Ljudet kom från hela salongen. Ibland knackade det på en dörr bakom oss.

Filmen är berättelsen om en kung som inte sviker konstitutionen ens i det läge där han riskerar tronen. En kung som gör motstånd även när liv står på spel. En kronprins med mer hätskhet och vilja att strida. En son som älskar sin far, men inte riktigt tycker om honom. En farfar som älskar barn och är full av lek.

Där finns också den tyske ambassadören som vill rädda Norge från undergång, men tvingas in i förhandlingar som blir omöjliga. Som bara får som resultat att kung Haakon bestämmer sig för strid.

Danmark kapitulerade utan strid. Norge gjorde motstånd. Två bröder som var kungar i var sitt land.

 

Read Full Post »

Om kriget kommer…

… hette en liten skrift som låg i sekretären i mitt barndomshem. Det fanns också sidor i telefonkatalogen som handlade om utrymning i händelse av krig. Vi matades med information om vad som skulle hända om någon av stormakterna skulle släppa en atombomb.

Jag, och säkert fler ur min generation, var skrämda intill förtvivlan. Jag hade mardrömmar och sömnproblem hela min uppväxt. Vuxenvärlden var förmodligen lika rädda, för det gick inte att prata om det.

För mig lade sig rädslan något när jag insåg att Gud skulle finnas där om det hemskaste hände.

Men rädslan är inte helt borta. Den lindras av min tro, men det innebär inte att det onda inte kan ske.

Världen skakas av terrorn. Människor förföljs och dödas. Inte minst kristna.

Read Full Post »

Att fara fram som ett jehu

skrev jag i förra inlägget. Det stämmer att det är ett uttryck från Bibeln. En ganska hemsk historia.

Andra konungaboken kapitel 9-10 berättar historien om hur profeten Elisha kallar till sig en av sina lärjungar och skickar honom till en plats där Jehu vistas med sina vapendragare. Där skall lärjungen lura in Jehu i tältet och hälla oljan, kungasmörjelsen över honom och snabbt ta sig därifrån.

Jehu nödgas berätta vad som hänt och hans kompisar hyllar honom som kung. Och sen sätter historien fart.

Jehu far mot kungaborgen där den israeliske kungen befann sig. Vid denna tid var Israel ett land och Juda ett. Israels kung var skadad efter ett slag och hos honom fanns Judas kung för att stötta.

När Jehu och hans anhang närmade sig Jisrael där kungarna befann sig, rapporterade en vakt att en grup ryttaare närmade sig. Man skickade då ut en ryttare för att möta och fråga om ärendet. Lite tjafs och ryttaren vände om och blev en av Jehus män. Saken upprepades ett antal gånger. Alla som skickades ut anslöt sig till Jehu. Och gruppen närmade sig med allt högre fart.

Här kommer uttrycket. Vaktposten utbrister: ”Det måste vara Jehu, Nimshis son – han kör som en vettvilling”

Berättelsen fortsätter sen med ganska ruskiga saker. Det handlar om dråp och slag. Lojalitet och dess motsats. Mycket död och grymhet. Sjuttio kungasöner, alla halvbröder, slaktas.

Berättelsen ger oss en hemsk insikt i hur makt används och skapas. Hur lös den kan sitta så att man måste döda för att inte mista den. Det är skildring av rädda människor som gör allt för att inte själva bli offer. Den visar också på att man gärna använde religiösa förtecken för att legitimera sina handlingar.

Vår moderna historia kan finnas vara ganska lik.

Read Full Post »

På förekommen anledning

Jag vill härmed tydligt uttrycka att Nardus är en växt som avger en olja man kan göra balsam av. Någon här på bloggen trackaserar mig med ifrågasättande av detta. Det känns väldigt kränkande att inte få rätt å denna punkt.

Jag anser att det är jag som har tolkningsföreträde i detta. Jag har nämligen KÄLLOR att hänvisa till.

 

Sen får vedebörande säga vad hen vill! Jag är precis så hysterisk jag vill. Och Dag Sandahl med flera lyssnar mer på mig än på denna utflippade person.

 

Så det så!!!

Read Full Post »

Fiendskap kan vändas i vänskap

Ledigheten gör mig gott. Jag tar igen sömn och vila. Men nackdelen är att jag verkar gå ur dygnsrytmen helt. Det blir ett jobb att tvinga tillbaka kroppen.

Så här i gryningen funderar jag över länder jag besökt. Snuddar vid Danmark, landet de flesta av oss besökt fler gånger än vi kan räkna skulle jag tro. Sydsvenskar ser det väl knappast som utlandet ens.

Minns särskilt sommaren 94 när fotbolls-VM pågick i USA. Vi hade bytt bostad med en familj i Aalborg. Ungarna satt som klistrade vid TVn. Vart vi än gick och det upptäcktes att vi var svenskar så fick vi lyckönskningar. Det kändes lite absurt i affärer och på sevärdheter. Men alla var så enormt glada för svenskarnas framgångar. Danskarna åkte ju ut tidigt.

Ärkefienden Danmark gladdes åt svenska framgångar som om de vore egna.

Ja, numera är inte Danmark nån fiende alls. Men långt in på 1800-talet var det så. Antalet krig och skärmytslingar kan inte jag räkna ihop… historikerna kan nog… Ständiga bråk om gränser, brutala överfall och stora slag dominerar historien.

Vi anser tanken om bråk med Danmark som löjlig. Danmark är ett respekterat och älskat grannland. Norden är ett viktigt begrepp för gemenskap. Vi är nära och har stark gemenskap med varandra i Norden.

Ja, så kunde det bli. Det anade de inte på 1600-talet. Inte på 1800-talet heller.

Så det är aldrig kört även om det tar tid.

Read Full Post »