Vådlig bussfärd

Idag åkte jag buss. Ni vet väl hur det går till. Man stiger på och scannar sitt kort. Tar en sittplats medan bussen rullar igång. Man nästan ramlar ned på ett säte.

I början var det bara påstigande. Sen skulle folk av. En liten pojke upptäckte att hans stoppknapp inte funkade. Jag försökte hjälpa honom, men min knapp funkade inte heller. Grabben rusade fram till föraren och fick honom att stanna.

Därmed förstod vi alla att ringsignalerna inte funkade.

Och sen blev det kalabalik inför varje hållplats. När jag stod i tur att stanna försökte jag först gå fram till föraren, men han bromsade och jag föll handlöst framåt innan jag fann ett säte att hålla mig i. Det var påstigande där så bussen stannade. Men jag fick skrika flera gånger för att få honom att öppna dörren.

Men jag kom hem.

Read Full Post »

Rädd

Dagen bestod av olika möten och planeringar. Effektiva sådana. Det är det inte alltid. Men vi fick till program för ”russinlägret”. Lite idéer om församlingsresor och höstprogrammet.

Sen tog jag bussen hem. Föraren var läbbig. Han hade dragit ner sin mössa och upp sin jacka. Visade inte ansiktet och var helt avskärmad.

Jag blev faktiskt rädd. Fantiserade om att han skulle köra oss ut i nån skog för att hålla oss som gisslan. Att ett gäng skulle möta upp där. Därför skulle vi inte se hans ansikte. För då måste de döda oss.

Men färden gick bra.

Read Full Post »

Han satt bredvid mig på bussen

… grabben runt 20. Det var inte jättefullt, men han liksom ramlade ner bredvid mig när bussen körde igång igen. Hela de ca 30 minuter resan tog pratade han oavbrutet med  ömsom röstbrevlådor och folk. Han hade en tydlig brytning, kanske med engelska som första språk. Där satt han och la ut texten om hur sjuk han var i influensa. Hur stressad han var. Och bad folk om hjälp med att skjutsa honom 300 meter, tvätta hans kläder och allmänt uträtta hans ärende. La skuld och krav hit och dit. Det var inte precis en stillsam fråga om hjälp…

Hoppas jag inte insjuknar i influensa mitt i julhelgen.

Read Full Post »

Detta med bil…

Bilen har rullat några mil idag. Bara så trist att jag inte kommer ihåg vad som hänt i ljudboken som finns i spelaren. Kastas rakt in i handlingen. Och när jag kom hem igen var det jättespännande. Men det blir nog först efter helgerna som bilen rullar igen. Åtminstone med bara mig i bilen.

Märker ju att jag fort blivit en mer osäker förare. Ungefär som när jag var ung och bara körde ibland. Det var en stor vånda, jag kunde knappt sova på natten innan om jag visste att jag skulle köra. Blev nog inte säker förrän jag hade en egen bil och körde varje dag. De sista åren har jag ju kört ofta och långt. I alla väder. Nu vill jag ogärna köra i mörker och halka eller regn. Dessutom är det så bekvämt att ta tåget eller bussen. Och billigare. Det är bara när jag kånkar stora grejer som jag längtar efter bilen. Eller när man får vänta länge… Ibland skulle det vara tidsbesparing att köra bil. Men parkeringseländet skulle äta upp dom minuterna illa kvickt.

Frost i natt och tö idag. Saltade vägar och smutsig bil.

Read Full Post »

Irrfärder på jorden och i himmelen

Min almanacka blir alltmer fylld. Idag hade jag en andakt på dagvården vid ett äldreboende. Jag har lärt mig en väg dit. Men jag inser att den turen inte är den snabbaste. Det går fortare att gå till ett par andra hållplatser. Tyvärr saknar jag lokalsinne och kan inte hitta till dem. Inte ens med karta och vägbeskrivningar. Jag tar det säkra före det osäkra så att jag kommer i tid. Speciellt en dag som denna då jag åkte mellan kontor, äldreboende och hembesök. Och hade tider att passa.

På eftermiddagen gjorde jag ett hembesök. Jag visste precis vart jag skulle. Och åkte med rätt buss. Tyvärr var jag för sent ute när jag tryckte på knappen, så bussen fortsatte till nästa hållplats. Långt bort. Jag hade nollkoll på hur svängt och kört. Trots försök att hänga med. Naturligtvis gick jag helt fel. Om jag inte stött på en kvinna som var ute med hunden hade jag aldrig hittat rätt. Hon bodde på samma gata som jag skulle besöka. Jag var rejält fel. Men vi slog följe och hann småprata om hundar och familjer och området vi passerade.

Sen skulle jag ta mig in i porten. Hade fått en kod. Den funkade inte. En hantverkare släppte in mig.

När jag berättade för maken sa han att vi är inte övergivna. Gud sörjer för de sina. Jo, allt oftare känner jag det. Men det gör det inte lättare att tala med människor som inte upplever det jag upplever. Jag kan hämta upp erfarenheten av att allt gick så illa för mig. Hur jag frågade efter var Gud fanns. Hur kristna människor kunde göra som de gjorde. Det är aldrig så enkelt.

Prövningar, så beskrev en på jobbet motgångar. Ja, vi prövas ständigt. Vi lever med våra såriga minnen. Jag har inte svar på allt. Vem har det?

Min tro är inte relevant egentligen. Jag brottas med bibeltexter, trossatser och kyrkan. Men Jesus vinner alltid. Där finns mitt hopp. Trots allt.

Read Full Post »

Tid

Nu är alla mina förmiddagar uppbokade med aktiviteter. Det gick fort. Men det är bra att jag får strukturer. Det är besök på äldreboende, diakonimottagning, samtalsgrupp för anhöriga till dementa, personalmöten. Eftermiddagarna får jag använda till enskilda samtal, hembesök och förberedelser.

I eftermiddag var jag på kort besök på ett äldreboende som vill att jag ska vara hos dem en förmiddag i veckan. Bussen dit gick genom ett ”miljonprogram”-område. Det var en speciell känsla att inse att det var en mängd olika nationaliteter på bussen. Jag var den enda etniska svenskan. En kvinna steg på och satte sig bredvid mig trots att det fanns tomma platser. Fick en konstig känsla av att hon ville beskydda mig. Men de andra på bussen verkade inte farliga. Vanliga människor i olika åldrar.

Det går mycket tid till transporter och till att vänta på bussar och tåg. Mitt kontor ligger inte behändigt till så att jag kan kila in där mellan uppdragen. Det är ovant. Och jag skulle vilja använda tiden på ett annat vis. Det skulle kanske vara bättre att köra bil. Jag blev inte så bunden av tid då. Men finna parkering? Det är svårt i städerna. Och dyrt.

Ja, nog har mitt liv blivit annorlunda.

Read Full Post »

Ännu är allt förvirrande

Stressen växer. Idag har jag, som alla måndagar i fortsättningen, bemannat Diakonimottagningen. Det är tungt att möta vinddrivna mäniskor. Det är så lite man kan göra. Lite mat… en blankett för att söka fondmedel. Lyssna, kanske fixa en ny jacka i secondhandbutiken. Men det är ganska oklart om det finns medel eller ej. Formellt betalas inga kontanter ut. Men ibland verkar vissa göra det ändå. Många är stamkunder som de andra diakonerna känner.

Min fortbildning stressar mig. Jag får inte ro att läsa litteratur och skriva paper.

Tänkte åka hem med 12.10-tåget. Men ärendet å makens vägnar på Synsam tog lång tid på grund av en kund före mig som expediten måste ringa om och hon kopplades runt. Så jag missade tåget, och nästa buss. Sen letade jag mig till hållplatsen där en snigelbuss skulle gå. Tio minuter innan bussen kom insåg jag att jag glömt lappen med mitt nya telefonnummer. Den låg kvar på diakonimottagningen. Bara att vända, hämta lappen, hälsa på några människor och vandra tillbaka till stationen och vänta på 13.10-tåget.

Får ägna kvällen åt att läsa och anteckna.

Read Full Post »