Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘präster’

Fortfarande händer det att man vill ha dop, vigsel och begravning i kyrkans ordning. I den församling man bor i – och är medlem i – kostar ceremonin ingenting. Men vill man vara i en annan församlings kyrka finns det ett clearingsystem som gör att hemförsamlingen betalar. Det antas då att det är den anlitade församlingens personal som tjänstgör.

Men ibland finns en personlig relation till en präst. Förr var det inte så komplicerat. Prästen fick reseersättning av dem som anlitade honom. Möjligen ett arvode för tiden han lagt ner. Men oftast ett bidrag till behjärtansvärt ändamål.

Idag är det förbjudet att ta ut ersättning om man tjänstgör i annan församling. Inte ens reseersättning får prästen. Många förväntar sig gratis service och förstår inte att det kostar prästen att åka till en annan ort.  Och kyrkan är mycket sträng om detta.

Detta på tal om andra skriverier om uttag av ersättningar och lyxresor. Det är olika för folk och folk liksom.

Read Full Post »

Sista avsnittet sändes igår. Vad ska man tycka?

För mig var det väldigt avslöjande att jag reagerade negativt när prästen valde mellan åtta kvinnor. Panelhönor och köttmarknad. Minns varför jag slutade gå på dans i min ungdom. Där stod vi längs väggen och väntade på att bli synade och valda eller bortvalda. Det var vidrigt.

Men när tjejerna valde kändes det inte lika förnedrande. Men det var det ju. De spelade ju med männens känslor. Det var att bli vald eller bortvald. Alla investerade i känslor och förhoppningar. Nån steg av under resans gång.

Har bara sett enstaka avsnitt av ”Bonde söker fru”. Men antar att det är samma stuk. Vad är behållningen? Vad är underhållningsvärdet? Och vad säger det om oss som sitter där och glor på TV-mässigt koppleri?

Och så har vi fått en prinsessa med deltagande i nån ännu värre dokusåpa. Men det må vara henne förlåtet. Hon var ung och naiv.

Read Full Post »

Hos Leo Holter fortsätter debatten om de fejkade själavårdssamtalen. Jag kommenterade där:

Vi är tyvärr många som har känt oss/känner oss ovälkomna och vilsna i den kyrka vi döpts in i, konfirmerats i, gift oss i, vigts till tjänst för. Jag kan förstå dem som konverterar till Katolska kyrkan. Där är det trots allt ganska tillåtande.

Jag har misslyckats ibland. Trots god utbildning och lång erfarenhet kan samtal ta fel vändning. Men även ett gott samtal kan bli en katastrof om någon spelar in det och sen väljer hur man klipper ihop det.

Liten saidstepp:

Det måste varit i mellanstadiet vi fick se ett skolTvprogram. Dåvarande stasministern Tage Erlander medverkade. Man gjorde en intervju med honom och så visade man den först korrekt. För att sen klippa om den för att få en helt annan intervju. Det som Erlander sa i denna version var häpnadsväckande saker. Minns inte vad, men minns hur skrämmande det var när frågor och svar tumlats runt.
Programmet avslutades med att statsministern uppmanade oss att vara kritiska till vad som sägs. Alltid vara skeptiska. Tänka själva.

Det gjorde starkt intryck på mig.

Ann Heberlein har jag förr ansett som en klok och eftertänksam dr i etik. Hon har haft snabba och pricksäkra svar på tal. Men i det här har hon inte funnit den rätta tonen. Hon ser inte dilemmat utan går igång på betafrågan om homosexualitet.

Hon talar om kränkning. Men hon kränker en hel yrkeskår med sin svepande fråga om prästers lämplighet i själavården. Naturligtvis finns det mer begåvade än andra. Men överlag är kompetensen stor.

Sen undrar jag om hon menar att de här prästerna istället för att möta smärta, börja där konfidenten är, lyssna in och ge hopp, skulle skickat grabben till psykakuten?

Läs gärna mitt tidigare inlägg

Read Full Post »

Efter den dokumentär om Inger Svensson, Växjö stifts första kvinnliga präst, visats har en debatt dykt upp på några bloggar om kvinnor och kallelsen.

Det påstås t ex på sina håll att kvinnliga präster egentligen har en diakonisskallelse(obs inte diakonkallelse). och att många kvinnliga präster inte arbetar som präster. Tja…

För ett antal år sedan skrev jag ett akademiskt arbete om diakonens roll i urkyrkan relaterat till dagens roll. Jag fick bästa betyget på den. Det blev en skrämmande läsning för många. Det blev en skräll under några veckor när den publicerades i en av våra kyrkliga tidskrifter. Sen las locket på.

Det jag fann var att när man inlemmade diakonatet i Svenska kyrkan var intentionerna urkyrkans diakonat. Men i praktiken så levde man i 1800-talets nunne- och tjänarinneideal. Urkyrkans diakon – som kunde vara antingen man eller kvinna – var biskopens medarbetare med eget mandat. Men när församlingarna blev allt fler kunde biskopen inte betjäna alla. Därför inrättade man ett ämbete för presbyteros(äldste) som vi idag kallar präster. De kunde enbart agera på biskopens mandat till skillnad från diakonerna.

Med tiden blev prästerna fler än diakonerna och konkurrerade ut dem. Kvar blev ett diakonat förbehållet män och som ett steg på väg mot prästvigning.

När diakonissor stiger in i historien på nytt är det en luthersk variant på ordenssystrar. Utan större likhet med fornkyrkans diakoner.

Så skulle Svenska kyrkan följa sina egna uttalade intentioner så skulle diakonerna ha en självständighet som de bara svarar för inför biskop. Eller, i den kongrealistiska kyrka vi har idag, kyrkoherden. Det är alltså inte urkyrkligt att underställa diakonen en arbetsledande komminister. Det är inte heller i linje med riktlinjerna att diakonerna går framför prästerna i processionen. Diakonens ställning, enligt urkyrklig praxis, är högre än prästens och han/hon ska därför gå närmast celebranten.

Men strida för det? Knappast lönsamt.

Men man kan ju tycka att kvinnoprästmotståndarna skulle se detta som en möjlighet att ge ett alternativ till prästvigning. För det var ju så det sas i min ungdom. ”Bli diakon för den rollen kommer att utvecklas och bli lika viktig som i fornkyrkan.” Pytsan heller! De flesta av dem bytte sida och gullar nu med kvinnliga präster och låter oss som inte prästvigdes stå vårt kast.

Read Full Post »

Såg igår ett avsnitt av ”Den fördömde” på ettan. Rolf Lassgård är en suverän skådis som verkligen ger liv åt sina karaktärer.

Men naturligtvis måste man framhålla kristna människor som läskiga typer. Visserligen framstod föreståndaren i klostret som en mogen och klok kvinna. Lite research hade nog gjorts, några detaljer stämde. Men nunnedräkterna var som felskräddade eller bara hoptråcklade klä ut sig kläder. Ingen riktig nunna visar urringningen. Antingen går klänningen upp på halsen eller så har hon en krage. I novisupptagningen avges inga löften, men däremot får novisen slöjan. Det är inte så teatraliskt som filmen framställde det.

Men sen fick man in lite om pedofilpräster, andeutdrivning och fanatisk tro.

Undrar ibland hur många deckare och thrillers och må väl filmer jag sett som gör präster och andra kristna antingen till mördare, eller till offer för att de är så suspekta? Det är inte så konstigt att det håller på att växa fram en djup rädsla och stora fördomar mot kristna. Det är många som har noll kunskap om vad kristendom är, eller vad kyrkan gör. De påverkas naturligtvis.

Det finns undantag. Änglagård gör ett ömsint porträtt av församlingsprästen. Fader Brown är rolig och klipsk. Höstens ”Halvvägs till himmelen” fångar mycket på kornet. Där har man mödat sig om detaljerna. Det mesta stämmer. Till och med att prästen kysser stolan innan han hänger den på sig. Undantag för en begravningsscen, begravningsgudstjänsten hålls i kyrkan inte på kyrkogården. Det var en rolig serie som driver med människan och med kyrkliga företeelser. Men ser var gränserna går.

Read Full Post »

Vi har talat lite om konstiga figurer i kyrkan. Detta inlägg skrev jag för flera år sedan. Det är lika aktuellt idag.

Kyrkan har problem med sina präster

29 december, 2007 av kyrkis  | Redigera

Ja, det är kontroversiellt att berätta detta. Men tyvärr är det en sanning. Inte generellt och överallt. Det finns massor av duktiga, friska, hederliga och varmt troende präster. De är som tur är i majoritet. Men det finns en annan sort som kanske procentuellt inte är så många, men som ställer till oerhörda problem och märks så mycket mer…

In på 80-talet så var prövningen av prästkandidater inte så omfattande. Det var biskoparna själva som antog till vigning. De hade ett och annat samtal, det hände att någon blev nekad, men i regel så räckte det med att ha föreskriven utbildning så blev man vigd. Och det gled in en del som inte klarade sina tjänster, som på olika vis fick skjutsas runt på tillfälliga tjänster och blev mer till börda än tillgång.

Därför införde man ett avancerat antagningssystem, där kandidaterna prövas under flera år. Det är psykologtester, djupintervjuer, kurser och referenser och samtal och praktik och utlåtande… I tanken att ingen olämplig ska glida igenom.

Ändå visar det sig att många präster har narcissistiska drag. Denna personlighetstyp verkar vara överrepresenterad speciellt bland dem som har ett tidigare yrke som de känner inte tillfredsställt dem – och som runt 40 sadlar om. Det är naturligtvis beundransvärt att i den åldern satsa på ytterligare 5 års utbildning, men frågan är vad som är drivkraften.

Åter igen det är inte generellt…

Men för den som vill vara i centrum, få uppmärksamhet, bli sedd, få inflytande, få makt över människor i deras livs stora ögonblick… för den som tror sig vara speciell, utvald, stå över andra… är prästyrket lockande. Tror man sig vara den enda som löst livets mysterier vill man naturligtvis delge detta och bli hyllad på kuppen.

Till viss del får präster dessa behov tillfredställda. Men kanske inte så som den narcissistiska människan väntat. För henne blir det en chock att det är så mycket slit, så mycket ifrågasättande… att det kan finnas konkurrenter om populariteten…

Ofta förstår hon inte varför inte alla dyrkar henne. Hon blir kränkt när någon har större förtroende för en kollega. Hon blir osams med församlingsbor när hon inte kan styra dem. Står någon i vägen för henne uppfattar hon denna person som ond, och anser sig kämpa för guds sak om hon intrigerar ut sin fiende.

Blir denna människa kyrkoherde, vilket inte är ovanligt för det är charmiga personer i första vändan som kan låta mycket förtroendeingivande, består arbetslaget snart av inkompetenta medarbetare. Är dom inte det får dom snart sluta. Dom som blir kvar försvinner i tapeten och alla tiger i rädsla för att bli nästa offer. Kyrkorådet vet att det inte står rätt till men vill inte, vågar inte, ta i frågan. De flesta avgår vid nästa val.

Facket pratas omkull av den charmige kyrkoherden, och förresten så vill man ha goda relationer inför löneförhandlingarna. Biskop o Domkapitel stöder alltid makten om de inte får så otvetydiga bevis att de måste agera annorlunda.

Församlingslivet börjar sloka, för det känns i hela atmosfären. Och ingen medarbetare vågar göra sitt bästa för då kan man bli synlig och därmed utsatt. Kyrkoherden själv kör med sin charm varvad med skuldbeläggande och fiskande efter omgivningens medlidande över vilka misserabla medarbetare han/hon har…

Och ett missnöje över att den stora succéen uteblev… men ändå nöjd så länge alla andra hukar och han/hon har total makt och kontroll. Och det är ju alla andras fel att kyrkan inte är fullsatt, att konfirmanderna är få och folk hellre gifter sig i grannförsamlingen…

Trots år av prövning slinker dessa in… och gör karriär…

Ni som vill läsa kommentarer har länken här

 

Read Full Post »

Förändringar tar hårt på oss människor. Det är en stor stressfaktor. Både positiva och negativa förändringar skapar en stress som kan påverka vår hälsa. Det är inte riskfritt att gifta sig, få barn, få ett bättre betalt arbete eller flytta till en finare bostad. Det kan vara lika farligt som att skilja sig, förlora ett barn, bli arbetslös eller tvingas sälja huset. Tillräckligt många sådana faktorer på kort tid kan skapa psykosomatiska sjukdomar men också ”riktiga” sjukdomar.

1962 genomfördes det i Svenska kyrkan en stor pastoratsreglering. Man stuvade om rejält. Församlingar slogs ihop i nya pastorat. Pastorat delades i flera. Ett pastorat är en kyrkoherdes arbetsområde. Ett pastorat kan innehålla en eller flera församlingar. Det innebar att man förflyttade präster i en väldig rockad. Kyrkoherdar hade rätt till en kyrkoherdetjänst så när hans pastorat las ner fick han flytta till ett nybildat pastorat. Komministern där fick i sin tur flytta. Och så där höll det på. Med ibland tragedier som följd. Präster med bara något år till pension tvingades flytta från en prästgård till en annan. Yngre präster fick rycka upp familj…

Det blev så jobbigt att man sa ”aldrig mer”. Det har gjorts fler regleringar i alla fall. På 90-talet la man ihop många församlingar igen. Små pastorat försvann in i de större. Med konsekvenser även då för prästerna.

Det som nu sker 2014 är en enorm omstrukturering av Svenska kyrkan. Pastoraten blir enorma. Många kyrkoherdar blir övertaliga och blir kanske ”församlingsherdar”(en helt ny titel i Svenska kyrkan) eller ”arbetsledande komministrar” i de församlingar där de tidigare var kyrkoherdar. Eller köps ut.

Arbetslagen står också inför förändringar. Administration slås ihop och tjänsteställena blir kanske en bit bort. Präster, musiker, diakoner, pedagoger får kanske fara runt mer om man inte väljer att centrera verksamheten till centralorterna.

Förändringen är smärtsam men nödvändig. I synnerhet på landsbygden. Avfolkningen och utträden utarmar ekonomin och det går inte heller att få fram förtroendevalda nog för alla kyrkoråd. Större enheter är nödvändiga för att kunna hålla den kompetens som idag krävs av arbetsgivare.

I städerna känns det mer konstruerat. Där handlar det om att man vill bli av med samfälligheterna. Det är när flera pastorat gått ihop ekonomiskt. Baksidan av det har varit att det inte finns någon högste tjänsteman. Två eller flera kyrkoherdar har varit på samma nivå. Det har ibland varit tungrott. Men i städerna utarmas inte kyrkan på samma vis. Där går det fortfarande att samla folk.

När det nya året går in så gör det så i stora frågetecken. Allt kommer inte att bli klart. Stor förvirring kommer att gälla länge. Människor kommer att offras på vägen.

 

Read Full Post »

Older Posts »