…tro. Att orka tro. Läste ett gammalt inlägg jag skrivit om bibelsyn. Och inser att det är svårt att tro. Både när livet är gott och när allt går emot oss. Många kommentarer uttryckte sin svårighet att tro på den bibeltolkning de fått med sig i livet. Mina svar var inte så eleganta.
Ibland står bibeln i vägen för tron. Ibland står ”Jesus” i vägen för Jesus. Kan man tro på alla sidor av Gud?
Jag utgår ifrån att ingen tror på en gubbe på ett moln. Den bilden har dock ett par generationer barn fått med sig, En sådan föreställning rasar naturligtvis ihop av sin egen omöjlighet. Gud finns inte uppe i himmelen, Han finns mitt ibland oss och i våra hjärtan. Han omsluter oss. Jesus är en annan sida av Gud. Lite sträv, men full av kärlek till människorna, så stark att han dör för oss. Helig Ande är den tredje personen i Gud. Den manande rösten, den som leder oss och lär oss. Som finns i sakramenten. Som finns i högtidlighet och i vardag. Som ibland talar genom en förkunnare.
Det är den bild Bibeln ger. Men allt för många har inte läst sin Bibel utan skaffat sig en vrångbild. Om de läst har de tagit nån rad här och där för att kunna haka upp sig på. För de vill inte tro. Många har kämpat för att nå en tro de aldrig fått. När de resignerar kan två saker ske – antingen så lämnar man allt i besvikelse och ilska – eller så lämnar man sig utan förbehåll till Gud. Det är insikten om den egna oförmågan som gör att vi förstår vad Jesus gjort för oss. Och att det var nödvändigt.
Ingen orkar tro av egen kraft. Vi är svaga. Släpp alla krav och alla bilder. Fall rakt ut, Jesus möter dig!
Då bli det inte längre en kamp med samvetet och förmågan att alltid göra rätt. Många säger att de tror på sig själva. Om de följer sitt hjärta blir det bra. De tycker sig inte behöva Gud. De är sin egen gud. Och är helt blinda för sina brister eller tonar ner dom, förlåter sig själva. Det finns inget större än de själva.
Men den levande tron förändrar människan. Högmodet vänds till Ödmjukhet. Och det finns inget som inte Jesus förlåter.
kyrksyster 