Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘tro’

Ibland så tänker jag på vad som skulle hända om jag förlorade min tro. Det skulle onekligen ställa till en hel del problem för mig. Min världsbild skulle förändras, min moral kanske blev en annan. Jag skulle inte kunna jobba kvar i kyrkan, inte med trovärdigheten  i behåll i alla fall.

Några gånger har jag hört/läst om människor som hamnat i mellanrummet mellan tro och förnekande, och gjort kovändningen: ”Det viktigaste är att Gud tror på mig”.

Jag tror inte att Gud tror på mig. Hade han gjort det hade han inte behövt bli människa för att försona mina synder.

Gud ser nog vilken svag människa jag är. Ändå älskar han mig så mycket att han dog för min skull. Jag har ett värde som inte kan mätas. Trots mina ständiga fall.

Det är liksom där som frälsningen sker. Jag får höra till. Jag behöver inte älta mina synder, jag behöver inte förneka svagheten, eller bortförklara den.  Jesus har redan gjort allt för mig.

Read Full Post »

Den frågan måste ställas efter Allhelgonahelgen. Jag var med vid min jobbförsamlings minnesgudstjänst i lördags. Välbesökt. Vi tände 172 ljus, jag och en kyrkvärd. Det var mäktigt och stämningsfyllt.

Jag läste en dikt och en förbön. Nu gavs det bara till mig att ta hand om. Efteråt känner jag att jag inte till fullo tror att alla döda är i himmelen. Eller att de som älskat varandra här på jorden ska mötas i himmelen. Per automatik.

Det är känsligt att idag säga att det finns en dubbel utgång. Man skrämmer och exkluderar. Sägs det. Alla ska med. Men läser vi Bibeln ser vi ju att man måste vilja till himmelen för att komma dit. Det är inte en fråga om att vara snäll och god. För ingen är snäll och god tillräckligt. Själviskheten och högmodet och småsynderna exkluderar oss. Det är bara genom Jesus vi blir räddade. Han har liksom fixat det å våra vägnar. Tar man det till sig är man på väg mot himmelen.

Men alla dom som inte tror? De som hånar och förföljer kristna?

Jag kan inte, vilket jag är tacksam för, döma över vad som finns i en människas inre. Jag kan inte säga till någon att ”du är förtappad och kommer inte till himmelen”. Domen är Guds. Det jag kan göra är att peka på vad Jesus sagt. Jag kan hjälpa till att leda människor till Gud. Men jag kan inte tvinga någon. Det är alltid en fri vilja som avgör.

Många är dom som inte skulle trivas i himmelen. Kanske är det barmhärtigast att dom slipper. Deras öde är oklart. Det finns ett helvete. Ibland här på jorden. Men de som upplever det har en rimlig chans att nå himmelen. Men det eviga helvetet tror jag mer är den stora tomheten. Ett ödsligt jag i en tom rymd. Att man beskriver helvetet som en plats med eviga plågor av eld har nog sitt ursprung i att brännskador är det mest smärtsamma man kan erfara. Jag vet. Jag fick en het tekanna över mig en gång. Det var värre än fyra förlossningar vill jag lova. Men den totala ensamheten är också smärta.

Jag tänker att var och en måste ta ansvar för sin räddning. Den finns om man vill ha den. Men man måste ta emot den.

Read Full Post »

Utifrån erfarenheten från Svenska Kyrkan på Gran Canaria har jag tänkt och grubblat. Jag har följt vissa debatter i media om trosbekännelse och vad kyrkan är o s v.

Är det så illa att allt är ok förutom klassisk kristendom? Hela tiden anpassas allt för att tilltala den mänsklighet som inte på några villkor vill leva ett liv i Gud.

Prästkandidater med stadig tro avvisas medan de som flyter omkring anses äkta och därför antas.

Jag vet egentligen ingenting. Är bara fylld av oro.

Read Full Post »

Samtalet om hur man lämnar en ledaruppgift, för att gå dit anhängarna inte är mogna att gå, fortsätter.

Detta skrev jag på Ulf Ekmans blogg:

”Jag ser två sidor. Dels ödmjukhetens sida. Men dels, efter att ha blivit visad på, nonchalansen som uppstår när någon med själavårdsansvar rymmer fältet.

https://kyrksyster.wordpress.com/wp-admin/post.php?post=1747143&action=edit

Där har jag visat på hur svårt det kan bli. Där har också, i kommentarerna, ansetts att alla får ta ansvar för sig själva. Enkelt sagt.

Skulle önska ett samtal om just själavårdsansvaret. Få präster/pastorer/ själavårdare orkar ta det när nåt annat lockar. Har också jag bytt tjänst. Jag har avslutat några kontakter, andra kvar i mail och telefon.

Det som få förstår är att en själavårdskontakt skapar bindningar. Den man anförtror sig åt blir en viktig person. En allians skapas som är nödvändig för en förändring. Även om det finns knep för att undvika denna bindning så är den ibland av godo. Konfidenten börjar lyssna mer på själavårdaren än på sina egna destruktiva tankar. Ett läkande inleds. Om då själavårdaren försvinner – oavsett orsak – blir det ett bevis för att konfidenten inte dög här heller. H*n var inte viktig. Annat var mer värt. Och där är sårbarheten stor och självföraktet genast tillbaka.

Med en kyrklig kontext blir det också en upplevelse av att Gud sviker.”

Det finns en fara i att många präster/pastorer men framförallt självlärda andliga ledare blåser på i tron om att sig veta Guds vilja för alla människor. Utan kunskap om bindningar, överföringar… Det är lockande att få anhängare, beundrare och biktbarn/konfidenter eller lärjungar. Inte sällan blir sådana kontakter fulla av skam, besvikelse och självförakt när det visar sig att allt bara var ett sätt att få makt över människor.  Möjligen kan också en utbränning hos själavårdarens vara en orsak. Eller att det gäller att jobba hårt på sin karriär. Omsorgen upphör.
Då ligger det nära att man ger upp sin tro som något som var skadligt.
Bränd mark finns här och var. Hur får vi den att blomstra igen?

 

 

Read Full Post »

Hos Varghjärta pågår ett samtal om olika saker i den kristna världen. Intressanta frågor blöts och stöts. Pybusa ställde direkta frågor till mig och jag valde att fortsaätta diskussionen hos mig. Vill inte ockupera någonannans blogg. Tycker inte själv om när kommentatorer börjar prata med varandra istället för med mig.

 

pybusa skriver:

Till Kyrkis. Du verkar ju vara en mild troende. Ingen fundamentalism. Du är också den första troende jag mött i verklighet och som här i skrift, som kan resonera i fler än ett steg. Jag har talat med troende som tror på obildgörlig profet. Jag vet inte om de driver med en eller om de menar allvar. Det är som att tala med småbarn.
Jag måste fråga varför Ni religiösa tror på något som är så svårt att bevisa. Räcker det inte att tro och observera på Moder Jord? Ett verkligt bevisat existerande enormt klot av materia där liv uppstått. Där inte ett liv räcker för att upptäcka och förstå allt som sker i det vi kallar observerbart. Varför måste ni göra det svårare än det är? Jag skulle haft full respekt för religion om de troende visade att de inte fastnar i mycket snäva cirklar. Men tyvärr har jag sett ett tydligt mönster som visar motsatsen. Varför måste det existera en ”Skapare” som ni troende presenterar som något människoliknade? Den frågan ser jag som mycket viktig. Ett steg till förståelse.

 Svar:
Vi famlar alla omkring frågan om hur vår värld blev till. Vetenskapen kan komma med teorier. En del bättre andra sämre. Men vad fanns först? Vad startade processen? Fyndet av Higgspartikeln var en öppnare. Men den kan bara svara på frågan ”hur”. Men vi ställer frågan ”varför”.
Skapelseberättelserna är inga försök till protokoll. Det är poetiska texter som närmar sig våra existentiella frågor med varsamhet. (Men som kuriosa kan man nämna att det är ganska otroligt att det är rätt ordning på hur allt skapades.) Berättelsen om syndafallet är naturligtvis också en myt. Men ack vad den beskriver träffsäkert hur vi människor beter oss.
 Nej, jag tycker inte att vi krånglar till det. Vi berikar och berikas av det andliga. Vi flummar inte som så många andra rörelser. Vi tror på att Gud vid ett bestämt tillfälle steg ner och lät sig födas till människa för att rädda oss. Mycket i Gamla Testamentet förbådar och visar fram mot detta.
Moder Jord i all ära, men hur blev då hon till?
Gud är inte människoliknande egentligen. Han är något väsenskilt. Men han skapade människan till sin avbild, för han ville ha sällskap. Därför är vi honom lika. Men det fantastiska är att han blev oss lika i Jesus.
Vet inte vilka kristna du stött på. Men det finns ganska många med akademiska examina, de bör väl i alla fall kunna tänka mer än i ett steg.

Read Full Post »

Jesus har ridit in i Jerusalem. På en åsna. En lånad sådan. Ingen hingst av storlek större. Men åsnan finns med i profetiorna. Signalen var tydlig. Här kommer Messias. Ödmjuk ridande på en åsna, ett åsneföl. Som den förste som ridit på detta djur.Förtjusningen var överväldigande. Äntligen skulle landet befrias från romersk ockupation. Kung Davids dagar var tillbaka. Den starke ledaren hade kommit.

Lika stor som hänförelsen varit på Palmsöndagen, lika stor var besvikelsen över att Jesus inte uppfyllde förväntningarna. Han hade ingen arme, ingen politisk grupp som kunde aggitera. Han bara var där, varje dag i templet. Undervisade. Drev ut de som köpslog och ville tjäna pengar på tempelkulten. Men han levererade inte det allmänheten hoppats på. Det var inte svårt för den religiösa eliten att vända vinden.

Han sveks av alla. Denna vecka får vi fundera över var vi står. Tillhör även vi de som sviker sanningen? Gömmer vi oss också i den allmänna opponionen för att slippa ha besväret att stå upp för något. Det är alltid lätt att skriva blogginlägg om sånt som är populärt och ligger i tiden. Men att bli kontroversiell för att man ser något andra förtränger är inte utan smärta. Allvaret istället för ”du är älskat även om du är en skit” svider. Insikten om den egna skulden som Jesus måste sona, upptäckten av att det inte var andras synder utan just mina han sonade på Golgata, sliter sönder. Men helar.

Stilla veckan utmanar. Enklast är att bara jaga på som vanligt. Svårare är det att ta till sig texterna. Men har du en psalmbok kan du i den finna ”Passionsberättelsen” i de fyra evangeliernas tappning. I år följer vi Lukas.

Naturligtvis kan du också läsa din bibel. Vilket evangelium som helst. De sista kapitlen.

Read Full Post »

Söker man på ordet ”kyrka” får man upp en massa texter där man säger ”tror gör man i kyrkan, här gäller att veta”.

Då har man satt ordet ”tro” i fel sammanhang. Visst tror man i kyrkan. Men inte i betydelsen ”gissa”. Tro betyder i kyrkans värld ”lita till”. Samma betydelse som i ”trovärdig”, ”sätta sin tro till” och ”trolova”.

Det är en viss skillnad, liksom.

Read Full Post »

Older Posts »