Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘tro’

…tro. Att orka tro. Läste ett gammalt inlägg jag skrivit om bibelsyn. Och inser att det är svårt att tro. Både när livet är gott och när allt går emot oss. Många kommentarer uttryckte sin svårighet att tro på den bibeltolkning de fått med sig i livet. Mina svar var inte så eleganta.

Ibland står bibeln i vägen för tron. Ibland står ”Jesus” i vägen för Jesus. Kan man tro på alla sidor av Gud?

Jag utgår ifrån att ingen tror på en gubbe på ett moln. Den bilden har dock ett par generationer barn fått med sig, En sådan föreställning rasar naturligtvis ihop av sin egen omöjlighet. Gud finns inte uppe i himmelen, Han finns mitt ibland oss och i våra hjärtan. Han omsluter oss. Jesus är en annan sida av Gud. Lite sträv, men full av kärlek till människorna, så stark att han dör för oss. Helig Ande är den tredje personen i Gud. Den manande rösten, den som leder oss och lär oss. Som finns i sakramenten. Som finns i högtidlighet och i vardag. Som ibland talar genom en förkunnare.

Det är den bild Bibeln ger. Men allt för många har inte läst sin Bibel utan skaffat sig en vrångbild. Om de läst har de tagit nån rad här och där för att kunna haka upp sig på. För de vill inte tro. Många har kämpat för att nå en tro de aldrig fått. När de resignerar kan två saker ske – antingen så lämnar man allt i besvikelse och ilska – eller så lämnar man sig utan förbehåll till Gud. Det är insikten om den egna oförmågan som gör att vi förstår vad Jesus gjort för oss. Och att det var nödvändigt.

Ingen orkar tro av egen kraft. Vi är svaga. Släpp alla krav och alla bilder. Fall rakt ut, Jesus möter dig!

Då bli det inte längre en kamp med samvetet och förmågan att alltid göra rätt. Många säger att de tror på sig själva. Om de följer sitt hjärta blir det bra. De tycker sig inte behöva Gud. De är sin egen gud. Och är helt blinda för sina brister eller tonar ner dom, förlåter sig själva. Det finns inget större än de själva.

Men den levande tron förändrar människan. Högmodet vänds till Ödmjukhet. Och det finns inget som inte Jesus förlåter.

 

 

 

 

 

 

Annonser

Read Full Post »

Vad vi tror på är ständigt i debatt, på ett eller annat sätt. Ska vi tro på vetenskapen, på humanisterna? På Jesus, Buddha eller Muhammed? Kanske rent av på satanisterna? För att inte glömma Asa-tron. Är alla livsåskådningar lika bra?

Vi ska respektera och försvara allas frihet att välja tro. Sveriges lag garanterar religionsfrihet. Så länge ingen tar skada. Man kan t ex inte blota och offra människor. Just nu diskuteras ju omskärelsen av judiska och muslimska pojkar. Det finns också en hädelselag som säger att man inte får göra narr av det som är heligt för vissa. Den hänger muslimer upp om någon gör ett porträtt av Muhammed. Kristna bryr sig mindre för sånt, men blir ofta sårade av felaktig information om oss. Och beskyllningar. Det finns problem i kyrkan, det innebär inte att kristendomen är ond.

Men hur är det då med livsåskådningarna?

År alla lika bra eller lika dåliga?

Att respektera är en sak, att anamma en annan. Jag har inte problem med andra livsåskådningar. Men lite ledsen att de går miste om nåt stort. För mig är kristendomen rätt. Egentligen har jag svårt att tala om religion i samband med Gud. Kristendom är egentligen ingen religion utan en relation. En Gud som blivit människa och öppnat himmelen för oss. ”Ingen kommer till Gud utom genom mig”.

Jesus är det unika med kristen tro. Andra livsåskådningar erkänner inte honom som Gud och frälsare. Man väljer bort den stora gåvan och den stora sanningen. Därför räcker de inte till.

Vill bara lägga till att det finns inte några större avgrunder mellan vetenskap och tro.

 

Read Full Post »

Ibland så tänker jag på vad som skulle hända om jag förlorade min tro. Det skulle onekligen ställa till en hel del problem för mig. Min världsbild skulle förändras, min moral kanske blev en annan. Jag skulle inte kunna jobba kvar i kyrkan, inte med trovärdigheten  i behåll i alla fall.

Några gånger har jag hört/läst om människor som hamnat i mellanrummet mellan tro och förnekande, och gjort kovändningen: ”Det viktigaste är att Gud tror på mig”.

Jag tror inte att Gud tror på mig. Hade han gjort det hade han inte behövt bli människa för att försona mina synder.

Gud ser nog vilken svag människa jag är. Ändå älskar han mig så mycket att han dog för min skull. Jag har ett värde som inte kan mätas. Trots mina ständiga fall.

Det är liksom där som frälsningen sker. Jag får höra till. Jag behöver inte älta mina synder, jag behöver inte förneka svagheten, eller bortförklara den.  Jesus har redan gjort allt för mig.

Read Full Post »

Den frågan måste ställas efter Allhelgonahelgen. Jag var med vid min jobbförsamlings minnesgudstjänst i lördags. Välbesökt. Vi tände 172 ljus, jag och en kyrkvärd. Det var mäktigt och stämningsfyllt.

Jag läste en dikt och en förbön. Nu gavs det bara till mig att ta hand om. Efteråt känner jag att jag inte till fullo tror att alla döda är i himmelen. Eller att de som älskat varandra här på jorden ska mötas i himmelen. Per automatik.

Det är känsligt att idag säga att det finns en dubbel utgång. Man skrämmer och exkluderar. Sägs det. Alla ska med. Men läser vi Bibeln ser vi ju att man måste vilja till himmelen för att komma dit. Det är inte en fråga om att vara snäll och god. För ingen är snäll och god tillräckligt. Själviskheten och högmodet och småsynderna exkluderar oss. Det är bara genom Jesus vi blir räddade. Han har liksom fixat det å våra vägnar. Tar man det till sig är man på väg mot himmelen.

Men alla dom som inte tror? De som hånar och förföljer kristna?

Jag kan inte, vilket jag är tacksam för, döma över vad som finns i en människas inre. Jag kan inte säga till någon att ”du är förtappad och kommer inte till himmelen”. Domen är Guds. Det jag kan göra är att peka på vad Jesus sagt. Jag kan hjälpa till att leda människor till Gud. Men jag kan inte tvinga någon. Det är alltid en fri vilja som avgör.

Många är dom som inte skulle trivas i himmelen. Kanske är det barmhärtigast att dom slipper. Deras öde är oklart. Det finns ett helvete. Ibland här på jorden. Men de som upplever det har en rimlig chans att nå himmelen. Men det eviga helvetet tror jag mer är den stora tomheten. Ett ödsligt jag i en tom rymd. Att man beskriver helvetet som en plats med eviga plågor av eld har nog sitt ursprung i att brännskador är det mest smärtsamma man kan erfara. Jag vet. Jag fick en het tekanna över mig en gång. Det var värre än fyra förlossningar vill jag lova. Men den totala ensamheten är också smärta.

Jag tänker att var och en måste ta ansvar för sin räddning. Den finns om man vill ha den. Men man måste ta emot den.

Read Full Post »

Utifrån erfarenheten från Svenska Kyrkan på Gran Canaria har jag tänkt och grubblat. Jag har följt vissa debatter i media om trosbekännelse och vad kyrkan är o s v.

Är det så illa att allt är ok förutom klassisk kristendom? Hela tiden anpassas allt för att tilltala den mänsklighet som inte på några villkor vill leva ett liv i Gud.

Prästkandidater med stadig tro avvisas medan de som flyter omkring anses äkta och därför antas.

Jag vet egentligen ingenting. Är bara fylld av oro.

Read Full Post »

Samtalet om hur man lämnar en ledaruppgift, för att gå dit anhängarna inte är mogna att gå, fortsätter.

Detta skrev jag på Ulf Ekmans blogg:

”Jag ser två sidor. Dels ödmjukhetens sida. Men dels, efter att ha blivit visad på, nonchalansen som uppstår när någon med själavårdsansvar rymmer fältet.

https://kyrksyster.wordpress.com/wp-admin/post.php?post=1747143&action=edit

Där har jag visat på hur svårt det kan bli. Där har också, i kommentarerna, ansetts att alla får ta ansvar för sig själva. Enkelt sagt.

Skulle önska ett samtal om just själavårdsansvaret. Få präster/pastorer/ själavårdare orkar ta det när nåt annat lockar. Har också jag bytt tjänst. Jag har avslutat några kontakter, andra kvar i mail och telefon.

Det som få förstår är att en själavårdskontakt skapar bindningar. Den man anförtror sig åt blir en viktig person. En allians skapas som är nödvändig för en förändring. Även om det finns knep för att undvika denna bindning så är den ibland av godo. Konfidenten börjar lyssna mer på själavårdaren än på sina egna destruktiva tankar. Ett läkande inleds. Om då själavårdaren försvinner – oavsett orsak – blir det ett bevis för att konfidenten inte dög här heller. H*n var inte viktig. Annat var mer värt. Och där är sårbarheten stor och självföraktet genast tillbaka.

Med en kyrklig kontext blir det också en upplevelse av att Gud sviker.”

Det finns en fara i att många präster/pastorer men framförallt självlärda andliga ledare blåser på i tron om att sig veta Guds vilja för alla människor. Utan kunskap om bindningar, överföringar… Det är lockande att få anhängare, beundrare och biktbarn/konfidenter eller lärjungar. Inte sällan blir sådana kontakter fulla av skam, besvikelse och självförakt när det visar sig att allt bara var ett sätt att få makt över människor.  Möjligen kan också en utbränning hos själavårdarens vara en orsak. Eller att det gäller att jobba hårt på sin karriär. Omsorgen upphör.
Då ligger det nära att man ger upp sin tro som något som var skadligt.
Bränd mark finns här och var. Hur får vi den att blomstra igen?

 

 

Read Full Post »

Hos Varghjärta pågår ett samtal om olika saker i den kristna världen. Intressanta frågor blöts och stöts. Pybusa ställde direkta frågor till mig och jag valde att fortsaätta diskussionen hos mig. Vill inte ockupera någonannans blogg. Tycker inte själv om när kommentatorer börjar prata med varandra istället för med mig.

 

pybusa skriver:

Till Kyrkis. Du verkar ju vara en mild troende. Ingen fundamentalism. Du är också den första troende jag mött i verklighet och som här i skrift, som kan resonera i fler än ett steg. Jag har talat med troende som tror på obildgörlig profet. Jag vet inte om de driver med en eller om de menar allvar. Det är som att tala med småbarn.
Jag måste fråga varför Ni religiösa tror på något som är så svårt att bevisa. Räcker det inte att tro och observera på Moder Jord? Ett verkligt bevisat existerande enormt klot av materia där liv uppstått. Där inte ett liv räcker för att upptäcka och förstå allt som sker i det vi kallar observerbart. Varför måste ni göra det svårare än det är? Jag skulle haft full respekt för religion om de troende visade att de inte fastnar i mycket snäva cirklar. Men tyvärr har jag sett ett tydligt mönster som visar motsatsen. Varför måste det existera en ”Skapare” som ni troende presenterar som något människoliknade? Den frågan ser jag som mycket viktig. Ett steg till förståelse.

 Svar:
Vi famlar alla omkring frågan om hur vår värld blev till. Vetenskapen kan komma med teorier. En del bättre andra sämre. Men vad fanns först? Vad startade processen? Fyndet av Higgspartikeln var en öppnare. Men den kan bara svara på frågan ”hur”. Men vi ställer frågan ”varför”.
Skapelseberättelserna är inga försök till protokoll. Det är poetiska texter som närmar sig våra existentiella frågor med varsamhet. (Men som kuriosa kan man nämna att det är ganska otroligt att det är rätt ordning på hur allt skapades.) Berättelsen om syndafallet är naturligtvis också en myt. Men ack vad den beskriver träffsäkert hur vi människor beter oss.
 Nej, jag tycker inte att vi krånglar till det. Vi berikar och berikas av det andliga. Vi flummar inte som så många andra rörelser. Vi tror på att Gud vid ett bestämt tillfälle steg ner och lät sig födas till människa för att rädda oss. Mycket i Gamla Testamentet förbådar och visar fram mot detta.
Moder Jord i all ära, men hur blev då hon till?
Gud är inte människoliknande egentligen. Han är något väsenskilt. Men han skapade människan till sin avbild, för han ville ha sällskap. Därför är vi honom lika. Men det fantastiska är att han blev oss lika i Jesus.
Vet inte vilka kristna du stött på. Men det finns ganska många med akademiska examina, de bör väl i alla fall kunna tänka mer än i ett steg.

Read Full Post »

Older Posts »