Ju längre ut på linjen…

… desto mer skit får man ta.

Vi har ett samhälle som säger sig värna om alla. Vi har en kyrka som står på de förtrycktas sida. Alla politiker försöker överglänsa varandra i att stå på de utsattas halva. Det är så vackra ord. Men i praktiken så blir den utsatte än mer utsatt när det kommer till individnivån.

Det är ingen lätt uppgift att slåss för fattigpensionärer, skuldtyngda, gömda flyktingar… Ingen i övre skiktet vill beröra dessa människor. Vi längst ut på kyrkans och samhällets linjer får ta på oss det omöjliga jobbet. Vi kan inte gå vår väg med förklaringen att kyrkorådet väntar eller ett viktigt papper måste undertecknas. Så man tvingas hantera nåt ingen hanterar. Dessutom får man höra att man gör fel hela tiden. Det är alltid den längst ut som får skiten om nåt skulle gå helt fel. Vilket det gör ibland.

Den som står ett snäpp över och inte behöver ta i eländet får av den anledningen mellan 5 och 15 tusen mer i månaden för det. En nivå till och man är uppe i min lön x två.

Nu är inte jag värst ansatt. Detta handlar mer om systrar i ämbetet. Systrar som inget forum har att kanalisera sin arbetssituation i. Bröderna i ämbetet har naturligtvis – som vanligt – lättare att få både attraktiva tjänster som bättre löner och inflytande.

Read Full Post »

Kött eller tankegods

Jag har inte disputerat, därför kan jag inte mäta mig med de som i DN debatterar omkring flummet som brer ut sig. Ärkebiskopsvalet väckte många känslor. Det blev uppenbart att det finns två riktningar inom Svenska kyrkan. Nu är det inte längre kvinnliga präster eller homosexualitet som delar upp folket i olika bås. Nu är det de innersta frågorna omkring vem Jesus är, om Ordets giltighet, traditionens sanning som stöts och blöts.

Lena Andersson är ateist. För henne är förandligandet av tron flumm. Det må vara att hon önskar sig en tydlig fiende. Men hon sätter på flera vis fingret just på att man med yttryck som ”Gud är större” kan slippa undan att ge skäl för sin tro. Sen tror jag att hon inte har helt klart för sig vad kyrkan historiskt har stått för och gett åt folket. Men det är en annan historia.

Ann Heberlein är doktor i etik tror jag. Hon brukar vara knivskarp. Och jag brukar hålla med henne. Men i den här debatten går hon till försvar för snömoset. Och försöker strypa debatten med att det är debatttekniken som är fel.

Annika Borg är också doktor i tros- och livsåskådningsvetenskap. Hon är präst. Mestadels har jag haft lite svårt för hennes åsikter. Hon har flörtat med ”Humanisterna”. Men här är hon tydlig. Hon avvisar det ständiga” hur jag förstår det hela”, eller ”hur  du förstår det”. Om Jesus är vår frälsare så är han det. Det är inte bara något som vi känner och ”upplever”.

Debatten är viktig. Men som Borg uttrycker det:

”Ett av skälen till att debatten havererar innan den ens har börjat är  att det postmoderna paradigmet i dag är förhärskande inom stora delar  av teologin. Ställer man frågor om hur det förhåller sig med Jesu  frälsande funktion, om Jesus är Guds son och uppstod från det döda, får  man en respons som har sitt ursprung i ett relativiserat  sanningsbegrepp. Det finns bara ”hur jag förstår det hela”, eller ”hur  du förstår det”, inte någon objektiv sanning utanför mig själv. Och  precis som i många andra sammanhang där postmodernismen brett ut sig  blir det relativiserade sanningsbegreppet paradoxalt nog en dogmatisk  Sanning.”

Tyvärr är det ju idag fult att tro i bemärkelsen sätta sin lit till. Då är man fyrkantig och har ett svart-vitt tänkande. Därför förandligar man Jesus. Men hela konceptet vi bekänner går ut på att Gud vid ett givet tillfälle i historien stiger ner och blir människa. Hans liv, död och uppståndelse förändrade våra villkor. Vi blev fria att tjäna och älska utan fruktan. Det är kyrkans tro. Den håller att leva på och dö på.

Read Full Post »

Bokbålet som symbol

Ola Larsmo skriver i DN om nazisternas bokbål. En del namnkunniga författare överlevde som författare. Men ett antal tystnade.

Nazismen föraktade det intellektuella. Förmodligen var de rädda för de skarpa hjärnorna. De ville skapa en helt på vetenskapen baserat världsordning. En världsordning utan plats för det svaga.

Vi vill gärna förskjuta nazismens människosyn och förakt för tänkandet till en bakgård utan möjlighet att påverka oss. Men just genom att vi vägrar ta på allvar att nazismen inte var ensam om sin människosyn mm så ger vi spelrum åt smygande fascism. Vi vågar inte göra rent hus med människofientliga tankar idag. Vi vågar inte göra upp med vår tids ”bokbål”.

Rätten att tänka fritt är lagstadgad. Men det innebär inte att vem som helst kan framföra vilket åsikt som helst utan att tystas. Det är en sak att bekämpa oönskade idéer genom debatt, en helt annan att förvägra oönskade människor att göra sig hörda. Tyvärr känns t ex den kyrkliga debatten numera ganska stympad. Det är en nivå i diskussionerna som gör att vanliga människor drar sig undan och slutar delta i samtalen. De tystas av föraktet som drivna debattörer, utan känsla för andra, låter drabba alla som inte håller med. Det vill säga de som inte är intressanta nog eller kommer med nya tankar i gamla konflikter.

Det stilla samtalet där man lyssnar och är beredd att omvärdera är ovanligt. Möjligheten att förändra sin ståndpunkt utan att bli förlöjligad och nedtryckt finns inte.

Det är en kris i kyrkan. Men kanske i samhället i stort också.

Read Full Post »

Sanningsanspråket

Det diskuteras här bland annat.

Kristendomen har ett sanningsanspråk. Gud finns. Han steg ner till oss, lät sig födas av en ung kvinna och blev människa. Han förkunnade Guds rike och botade sjuka. Han led, dog och uppstod. Han är uppstigen till himmelen varifrån han ska komma åter på den yttersta dagen.

Detta står och faller kristendomen med. För detta är grunden för vårt hopp. Om Jesus inte var Gud som själv försonade sig med sig själv å våra vägnar är vår tro meningslös. Då har vi inget hopp.

Jesus säger själv att han är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utan genom mig, säger han också.

Denna tro lever jag i. Det är min väg. Det utesluter andra trosbekännelser.

Men jag är inte satt att döma som väl är. Jag är fullt medveten om att andra kan tro annorlunda. Jag vet inte hur Gud i slutänden kommer att döma de som inte tagit emot Jesus i sina liv. Det finns varningar om att det finns en risk att gå förlorad. Helvetet finns.

Men jag tror inte på att skrämma folk till tro. Det funkar sällan. Inte i alla fall om man har med trosvissa människor att göra, om de så är muslimer, Jehovas Vittnen eller ateister. Dialogen och viljan att förstå leder längre. Ibland är dialogen inte möjlig, speciellt inte här i bloggvärlden.

Men jag kan känna att min milda framtoning gentemot dem som inte är ”frälsta” ibland skapar en lojalitetskonflikt gentemot andra kristna. I regel mer frikyrkligt orienterade. Det gör mig klyven eftersom kristna behöver enas.

Likaså har jag varit i tråkiga diskussioner kring dopfrågan… tungotalet…nattvarden… Det är svårt också att hävda att det finns lika hedervärdiga åsikter i frågan om kvinnliga präster och homoäktenskap. Inget av detta är avgörande för saligheten. Men görs ofta till det.

Det är aldrig bra om kyrkmuren byggs för högt.

Read Full Post »

Sakfrågan som kolliderar med känslor och traditioner

Fyra kvinnor var vi som skulle planera en aktivitet. Vi var snart överens om det mesta övergripande. Arbetsuppgifterna fördelades.

Så ställdes en fråga om en detalj. A argumenterade tydligt för sin ståndpunkt. B reagerade direkt med ”så gör jag aldrig”. C hade i princip samma praxis som B, men tog in A:s argument och var beredd att stödja denna ståndpunkt  i detta speciella fall om de andra inte hade stora problem med detta. D velade, men kunde trots allt tänka sig båda lösningarna.

Efter diverse kompromissförsök stod ändå frågan på sin spets. Då ville både A och B backa. B i synnerhet krävde att få offra sig. Vilket hon fick. Eftersom C och D ansåg att sakargument vägde tyngre än känslomässiga/traditionella.

Men A kände sig som skurk i sammanhanget.

Ikväll frågar jag mig – inte om sakfrågan, den kan vara – om det alltid är en konflikt mellan sakliga argument och ”så gör vi, så känner vi”. Men än värre mellan den professionella sakligheten och det känslomässiga behovet av att vara ”uppoffrande”… ”offer”…”den som alltid blir överkörd trots alla kärleksfulla handlingar”…

För att tydliggöra så var jag C.

Det inlägg jag skrev igår kväll har jag tagit bort. Eftersom ”det dunkelt tänkta blev dunkelt sagt”. Det höll inte riktigt ihop. Tyvärr försvann därmed några bra kommentarer. Vid tillfälle ska jag återkomma till ärendet, men mer genomtänkt.

Read Full Post »