En kamp i motstånd

Vi har besök från Lettland. Man och hustru, lekmän i en församling som är vår vänförsamling.

De lever under helt andra villkor än vi. Prästen kommer varannan söndag. I övrigt får de klara församlingslivet på ideell nivå. Barndop har man en eller möjligen två gånger om året. Begravningarna är få, eftersom majoriteten antingen är ortodoxa eller sekulariserade.

Livet i Lettland är fortfarande fattigt. Det är bara i Riga det finns välstånd. På landsbygden finns inga jobb. Ungdomarna flyttar, inte sällan utomlands. Det är för dyrt att hålla byggnader i skick. Uppgivenheten är en kamp att försöka motverka.

Dessutom lever man med hotet från Ryssland. Ingen är trygg. Ständiga kränkningar av luftrummet. Ständigt återkommande militära övningar vid gränsen.

Den lutherska kyrkan kämpar för allas bästa, men lever ett liv i skuggan. Vi behöver uppmuntra och stödja.

Read Full Post »

Så går en dag utur vår tid

Ibland är tiden så smärtsam att man bara orkar det man är tvungen till. Så har det varit några veckor nu.

Men vill ge er en liten del av mina tankar även när de är svarta.

Jag döptes efter högmässan en dag i juli. Dopförrättaren var nära vän med mina föräldrar. Som tonåring träffade jag honom ibland i stiftssammanhang. Kontakten mellan honom och mina föräldrar rann väl ut under åren.

En gång när jag blev svårt ansatt i en församling erbjöd han mig en tjänst hos honom. Det skulle blivit bra tänker jag. Men kyrkorådet var inte enigt och det blev lottning.

Om inte om varit tänker jag ofta. Samtidigt som jag tänker att Gud kanske skonade mig, Från vad? Livet har inte varit lätt efter det heller.

 

Nåväl. Prästen är död nu såg jag i Kyrkans Tidning.

 

Read Full Post »

Hur möter vi självmordsbenägna?

Efter ett antal självmord i omgivningen måste jag reflektera över hur vi hanterar destruktiva människor. Ofta framkommer det att den som tagit sitt liv signalerat sitt dåliga mående en bra tid. Vilket inte tagits på allvar. Tvärtom har det väckt ilska och förebråelser. ”Hot” kallas det.

När sen självmordet skett förebrår man den döde för att hen inte sagt något. Man förebrår den döde för vilka känslor man tvingas genomgå. Man orkar inte skulden utan skjuter över den på den som är död.

 

Vi har alla ansvar för våra liv. Ansvar att hantera det och möta svårigheter. Men det kan bli för många för en del. Stödet finns inte. Förlusterna för många och kraven på att ta sig samman för hårt.

Så vad gör vi när nån signalerar att gränsen är nådd?

Tyvärr blir vi nog bara arga.

Read Full Post »

Att räcka till

Morgonen började med ett samtal. Ensam i hela församlingshemmet. Nu var detta inget riskabelt samtal. Men det kunde varit. Sen kom beskedet att en ung man, timanställd i pastoratet, dött i en bilolycka. Jag har mött honom, men har bara diffusa bilder. För andra mer kännbart.

Sen samling på äldreboendet, med helt ny personal, så det blev inte det samspel det brukar vara. Eftermiddagen tillbringade jag i centarlorten. Först överläggning med diakonerna om hur vi ser på ekonomiska bidrag. Gör vi rätt eller fel? Hur ska vi orka?

Sen utdelning av presentkort till de som beviljats sådana.

Det är ett privilegium att få jobba i kyrkan. När det fungerar är det bland de bästa arbetsplatser man kan ha. Men när det inte fungerar är det enormt slitsamt. Det krävs kloka chefer, genomtänkta strategier, skyddsnät och tid för återhämtning. Vilket inte alltid finns. Tyvärr är det vanligt att diakoner plågas av ständigt dåligt samvete. Kunde man hjälpt mer och fler? Gjorde jag rätt när jag sa nej? Gjorde jag rätt när jag beviljade? Borde jag stannat en timme till hos den sörjande? Skulle jag ringt tillbaka? Varför gav jag mig inte tid när jag såg nöden?

Allt det där vi inte får hjälp med. Men vi kämpar på, tills vi går i väggen.

Read Full Post »

Sanning som sanning

Sanningsanspråket i kristendomen är avgörande. Därför blir det problematiskt när den som är kristen flummar iväg och talar om ”för mig betyder” Det är därför inte konstigt att även ateister reagerar.

Samtidigt måste man konstatera att det inte finns svar på alla frågor. Den svåraste av alla är ”hur kan Gud tillåta?”

Men en alltmer urlakad kristendom vinner inte nya själar för Gud. Det som fungerar som vittnesbörd är att kristna lever det kristna livet och skapar förundran och nyfikenhet.

En kyrka som vill alla människors frälsning måste våga kommunicera både lag och evangelium, risk och hopp.

Men kyrkan kämpar med en inre sekularisering där varje individ – ända upp till ärkebiskopen – kan tro och tycka vad som helst.

Det går inte att ställa krav på tro hos fru Svensson. Men kyrkans ledning måste vara väl förankrad. Annars sviker man fotfolket. Varje sökande människa behöver något att stångas emot. Något att bearbeta. Något som inte glider undan så fort man närmar sig.

Det stödet blir alltmer sällsynt.

Read Full Post »

Dessa mina minsta

Satt idag framför en kvinna som fått en matkasse. Det väckte många känslor. Jag tänker inte gå in på just denna kvinnas situation. Det förstår ni säkert. Hon är en av många jag möter i svåra situationer.

Men jag skakas varje gång av hur kort det är mellan den hjälpsökande och mig. Det behövs så lite idag för att få hela sin livssituation krossad. Ibland kan man se tydligt hur det gått till. Man kan se bristerna hos den som slagits ut. Men även så, hur obarmhärtigt får vårt samhälle bli?

Men det som skrämmer mig mest är de som verkligen kämpat. Men i alla fall fallit offer för andras utnyttjande, inte fått den hjälp de är berättigande till. Hamnade i skulder som inte är deras egna. Samhället är obevekligt i dessa situationer.

Skuldsanering finns om skulden är tillräckligt stor. Fem år på nivån av lägsta möjliga. Annars är det resten av livet på en nivå ingen av er vill leva på.

Men fram till dess samlar många på sig skulder allteftersom. Socialen tar inte hänsyn till skulder. Har du pension ska du klara dig på den oavsett om huvuddelen går till kronofogden. Får du en oförväntad inkomst, arv, jobb eller gåva måste den slinka igenom utanför bankbeskeden annars räknas ditt försörjningsstöd eller bostadsbidrag mm ner med den summan. Det finns aldrig utrymme för en guldkant.

Jag känner att det bara är tillfälligheter som gör att jag inte är en av dessa.

Read Full Post »

Att trampa

Ibland finns det inga bra lösningar. Man får uthärda, eller så blir det värre.

Det är svårt för andra att acceptera. De kommer därför med lösningar som är så enkla att om de vore möjliga så hade problemet varit löst för länge sen. Naturligtvis har man redan prövat dom i tanke och kanske i handling. Det blir bara ännu en börda att försöka förklara och försvara.

Andra vet ofta precis vilka fel man gjort. Vilka personer man borde kontaktat. Vad man borde sagt. Hur andra skulle reagerat om man sagt saker på rätt sätt. De vet att man borde säga ifrån – ställer krav på det – men talar sen lika självsäkert om hur oförsiktig man var när man faktiskt gjorde det. Hur man än gör så vet ens omgivning att man gör fel.

För det är ju tidsandan. Du får alltid skylla dig själv. Det enda som hindrar din framgång och lycka är din egen oförmåga. Vägrar du trampa på andra ska du inte beklaga dig. Är du inte slagfärdig nog i ögonblicket så är det bara rätt att du trycks ner. Klarar du inte att manipulera dig fram på arbetsplatsen är du inte värd att få göra karriär.

För att klara sig i dag gäller två saker. Att veta vilka man kan trampa på utan att det skadar en. Vilka man måste smörja tills man klättrat över dom så man kan trampa på dom också utan fara.

Read Full Post »