Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Åker hem

Jag har inte mått så bra i Norge. Det blev isolerat. Så vi har beslutat att jag åker hem. På lördag går flyget.

Det är lite tråkigt att lämna maken. Men hälsan är viktig.

Annonser

Skör

Människan är en varelse med styrka och svaghet. Just nu är jag ganska svag efter en skrapning under narkos. Allt gick så bra. Bemötandet och omhändertagandet var så fint. Men fortfarande idag är jag lite svag.

Men tänker vilken sjukvård vi har. Jag betalade 350 kr. Men vad kostade inte två läkare och en undersköterska, lokaler, material och utrustning?

Ibland begriper vi inte vilket fantastiskt land vi lever i.

Skamlöshet

Alla minns vi väl Martin Ljung och ”Esteeer, vi är här nu!” Snyltgästerna. Förr kunde man höra diskussionerna i media om hur folk kan utnyttja släkt och vänners sommarstugor. Det var länge sedan jag läste nåt om saken.

Men nu är det så att jag sitter i vårt hus i skärgården. Är här mellan läkarbesök. Det är vinterbonat så det går bra. Men isgatan på vägen gör att jag inte vågar gå ut och än mindre starta bilen. Svärsonen har bunkrat upp åt mig.

Det är ett fint ställe vi har. Sällan man kommer över ett sådant. Och vi har inte haft snyltgäster. Snarare tvärtom, vi har fått övertala folk om att de är välkomna. Men nu berättar barnen om en person som nästan flyttade in i somras. Trots påpekande om att det var föräldrarnas ställe kom han förbi hela tiden. Utgick från att det fanns mat också för honom. Gick omkring som om han ägde stället. Och rörde inte ett finger för att hjälpa till med något.

Den typen av människor möter man ju ibland. De som inte har skam nog att bete sig ödmjukt på andras domäner. Man kan möta dem yrkesmässigt eller i umgänget. Ja, även i släkten. De har inga gränser. Sätter man sådana försvinner de. Besvikna, men snart letande efter andra offer. Jag funderar ofta över hur de tänker. För jag kan inte förstå skamlöshet.

 

 

 

Från idag är kyrkan skild från staten. Prästerna är inte längre statstjänstemän. Det nationella kyrkorådet är högsta instans. Men kopplingen till kommunerna blir kvar.

I Norge alltså.

Störning i idyllen

Vi bor nära sjukhuset. Ett sjukhus med stor del av skärgården som upptagningsområde. Sjuktransporter sker med helikopter. En stor trygghet att veta att hjälpen alltid är nära. Personalen på helikoptern kan göra mycket.

Men helikoptern låter. Här klagar ingen. Men i Stockholms skärgård har en del folk fått för sig att de blir störda av de två helikoptrar som är stationerade vid Värmdö köpcentrum. De låter så förskräckligt och idyllen blir inte den samma om man blir påmind om sjukdom och skador.

Undrar om de tycker detsamma  när dom själva får hjärtinfarkt.

En vådlig resa

Tillbaka i Nordnorge efter en vecka i Sverige. Vi har varit hemma och sett om vårt skärgårdshus. Och gjort läkarbesök och annat man behöver göra.

Så har vi också varit med om vårt 7-åriga barnbarns dop. Hon har själv bestämt att hon ville döpas så nu blev det av. Det blev en fin dag för henne och för oss.

Idag var det dags att resa. Det är alltid svårt att skiljas från barnen och barnbarnet. Men lillflickan vill prata med mormor på Skype varje dag. Får se om jag kan möta det.

Det är lite skillnad på ett båtsmanstorp med fyra rum och gästhus och ett hus med 17 rum. Det känns lite ödsligt att gå i alla salar. Och övervåningen liknar en lägergård… Massor av rum på rad utefter en korridor. Nåväl, det är inte för alltid vi ska bo här. Bara ett par år.

Men dagens resa blev dramatisk. Vi hade tänkt att dottern och hennes man skulle kört oss till Arlanda. Men på vägen in såg vi trafiken. Nej, vi kan inte fastna i en bilkö. Så det blev tunnelbana och Arlanda express. Och vi kom ganska exakt. Men sen strulade det med cateringen på planet och bordingen blev förskjuten med nästan en halvtimme. Alltså var vi 30 min försenade till Trondheim. Där vi bara hade 45 minuter på oss att byta plan. Och dom minuterna hade minskat till fem. Dessutom har norrmännen fått för sig att man måste ta ut bagaget och passera tullen när man kommer utifrån. Och då kan ni ju tänka att det blev panik. Men märkligt nog kom våra väskor fort. Vi sprang genom tullen och checkade in igen och sprang till säkerhetskontrollen. Och där fattade folk vår belägenhet så alla släppte förbi oss i kön. Och så sprang vi igen. Till gaten som var stängd.  Men tro det eller ej. Dom öppnade den för oss så vi kunde flyga med. Jag fick sista platsen. Första gången jag flugit baklänges. Och bagaget kom också med.

Det kom ett svar

Tyvärr funkar inte inklistringen av någon anledning.

Men svaret gick ut på att man använt sig av telefonförsäljare i tio år. Att det var en marketingfirma som var specialiserad på ideella organisationer. Det hela var ett erbjudande att skänka via autogiro. Vilket enligt svaret uppskattats av de flesta uppringda.

Så upplevde jag inte samtalet. Det var forcerat och gick ut på att jag skulle ge mer annars var jag en dålig människa.

Jag kan inte fatta hur en seriös organisation kan använda sig av telefonförsäljare. Alla vet väl hur avskydda de är.