Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘kallelse’

Det undrar jag. I gudstjänsterna finns bara äldre. Det finns ingen nyrekrytering där. Ändå börjar det bli svårt för präster att få jobb. Men varifrån kommer de om de inte varit aktiva i en församling?

För ett antal år sedan uppmärksammade man problemet med att de som ville få ett kyrkligt yrke i många fall saknade kontakt med tro och församling. De saknade kunskap i kristendom. Då startade man en ett-årig kurs ”Kyrkans grundkurs” som blev obligatorisk för alla som skulle bli präster/diakoner/musiker/pedagoger. Den är nu avskaffad som obligatorium. Vet ej varför. Men på sina håll var det bara flum istället för den gedigna kurs om Svenska kyrkans tro och bekännelse som var syftet.

När jag läste teologi uppmanade föreläsarna att man skulle läsa ”Barnens bibel” för att få ett hum om bibeln. Ändå måste jag säga att det då prästvigdes många med uppväxt i kyrkan, eller omvända tack vare ett gott ungdomsarbete.

Så hur kommer kandidater idag fram till att de är kallade?

Annonser

Read Full Post »

Man kan välja ett yrke och se det som ett jobb. Men man kan också se en kallelse i att man valde utbildning och yrkeskarriär som man gjorde. Det där är en smaksak i de flesta fall. Fastän vår gamle Martin Luther såg en kallelse i varje livsgärning.

Men när det handlar om att ge sitt liv i kyrkans tjänst blir det allvarligare. Det krävs en prövning, en mognad och insikt om vad man ger sig in i. Vill man leva i kloster krävs många år som novis och syster under kortvariga löften. Först därefter får de eviga löften avges.

Präster och diakoner i Svenska kyrkan prövas numera också ordentligt. Det händer att kandidater avvisas. I synnerhet om de är bibeltrogna. Men oftast för att deras personlighet inte passar.

Men tänker man efter så har det skiftat över tid vilka som godtas. Jag var 20 när jag antogs som diakonisselev. Studerade flera år efter det. Men jag tror inte man skulle anta en tjugoåring idag. Inte heller var det ett hinder att jag var s k högkyrklig. Det hade det nog varit idag.

Men i den värld där jag växte upp var det inte ens tänkbart med kvinnliga präster. Hade man en kallelse så hänvisades man till diakonisskallet. Då lovade många att diakonissor i framtiden skulle ha en ledande funktion, för kvinnorna måste ju finna nån plats att vara ledare. Tråkigt nog ändrade de flesta uppfattning när det stramades till i ämbetsfrågan. De är nu för kvinnliga präster och mot diakonernas ställning.

Hos Dag Sandahl tjorvas det i vanlig ordning utan att se verkligheten bakom åtgärder och diskussioner. Någon anser t o m att jag missuppfattat att jag har en kallelse.

Det är många som beklagar att jag inte blev präst. Är den formen av kallelse en ickekallelse? Vad betyder det att jag idag är en förkunnare som drar folk?

Jag hade kunnat bryta med hela mitt sociala liv och blivit präst på 70-talet. Jag gjorde inte det. Det får jag stå för. Men ingen ska komma och säga att vissa idag diskrimineras värre än vad vi kvinnor gjorde då. Jag anser att kvinnoprästmotståndare ska få bli präster. Ingen ska tvingas viga samkönade. Kyrkan förlorar många goda präster genom sin hållning. Men kanske ändå… kyrkan förlorade många goda präster i mig och mina medsystrar?

Read Full Post »

Kao bad mig skriva något om den historien. Det blir ingen djuplodande exeges. Bara det jag vet om honom hämtat ur Bibeln.

Andra Konungaboken daterar Jona till 700-talet f. Kr. Men den bok i GT som bär profetens namn är den enda berättelsen om en profet. De andra profetböckerna är uttalanden av profeter. Någon gång varvade med berättelser.

Det är en berättelse om lydnad och olydnad, om liv och död, brottningen med Gud och bearbetning av Gudsbilderna. Kallelse och uppdrag, mission och inte minst spänningen mellan Guds rättvisa och Guds barmhärtighet. Boken har stor litterär tyngd. Den är välskriven. På ytan en sagoberättelse, men under ytan är det en teologisk pamflett.

Jonas bok har bara fyra kapitel och är snabbt genomläst.

Gud talade till Jona och befallde honom att fara till staden Nineve för att predika för det ogudaktiga folk som levde där. Men Jona flydde åt ett helt annat håll med en båt. En storm seglade upp och fartyget var illa ute. Man kastade lasten överbord och ropade till sina gudar. Jona låg och sov under däck. Men man väckte honom och sa åt honom att be till sin gud. Stormen tilltog och man ansåg att det måste vara någons fel. Man drog lott och den föll på Jona. Som erkände att han var på flykt från Gud och hans uppdrag. De slängde då Jona överbord och i det ögonblicket la sig stormen.

Men Jona svaldes av en stor fisk. I tre dagar och tre nätter var Jona inne i fiskens buk. Jesus talar vid något tillfälle om Jonas tecken. Som Jona var i fiskens buk i tre dagar så skulle han vara i dödens klor i tre dagar.

Jona ropade och bad. Ångrade sig och bad om nåd. Och fisken spydde upp Jona på land. Återigen kom Herrens ord till Jona. Återigen kallelsen att bege sig till Nineve och förkunna Guds ord. Denna gång lydde Jona. Han begav sig till denna stora stad och vandrade på gatorna och predikade. Han profeterade att staden skulle förstöras om 40 dagar. Folket tog honom på allvar och alla började fasta och ångra sina synder. Man klädde sig i säcktyg och slutade  med sitt ogudaktiga liv. Stadens kung steg ner från sin tron satte sig i gruset och befallde alla att sluta med ondska och övergrepp. Kanske Gud skulle se detta och skona dem.

Och Gud förbarmade sig och lät inte det onda ske med staden.

Men Jona blev missnöjd. Han skällde på Gud och försvarade sin flykt. ”Var det inte som jag trodde. Du är nådig och barmhärtig, sen till vrede och rik på kärlek.” Varför skulle han behöva predika ofärd när Gud sen i alla fall räddade staden? Han blev nog utbränd för han önskade sig döden. Han lämnade staden, byggde sig en hydda och väntade på vad som skulle ske.

Herren lät ett kurbitsträd växa upp över Jona. Det gav skugga och Jona uppskattade detta. Men i gryningen nästa dag lät Herren en mask angripa trädet så det vissnade ner. Och solen och vinden angrep Jona så att han höll på att svimma av. Han ville bara dö.

Gud undrade vilka skäl Jona hade till att vara vred. Alla skäl i världen tyckte Jona.

Då talar Gud:

Du bekymrar dig för ett träd som du inte lagt ner något arbete på och som du själv inte fått att växa, som kom till på en natt och försvann på en natt. Skulle då inte jag bekymra mig om Nineve, den stora staden, där det bor över 120 000 människor, som inte ens kan skilja på höger och vänster – och dessutom många djur.”

Vad som hände sen med Jona får vi inte veta. Han kanske gick i terapi och tillfrisknade från sin utmattningsdepression… Eller så fick han väl sjukersättning.

 

Read Full Post »

Efter den dokumentär om Inger Svensson, Växjö stifts första kvinnliga präst, visats har en debatt dykt upp på några bloggar om kvinnor och kallelsen.

Det påstås t ex på sina håll att kvinnliga präster egentligen har en diakonisskallelse(obs inte diakonkallelse). och att många kvinnliga präster inte arbetar som präster. Tja…

För ett antal år sedan skrev jag ett akademiskt arbete om diakonens roll i urkyrkan relaterat till dagens roll. Jag fick bästa betyget på den. Det blev en skrämmande läsning för många. Det blev en skräll under några veckor när den publicerades i en av våra kyrkliga tidskrifter. Sen las locket på.

Det jag fann var att när man inlemmade diakonatet i Svenska kyrkan var intentionerna urkyrkans diakonat. Men i praktiken så levde man i 1800-talets nunne- och tjänarinneideal. Urkyrkans diakon – som kunde vara antingen man eller kvinna – var biskopens medarbetare med eget mandat. Men när församlingarna blev allt fler kunde biskopen inte betjäna alla. Därför inrättade man ett ämbete för presbyteros(äldste) som vi idag kallar präster. De kunde enbart agera på biskopens mandat till skillnad från diakonerna.

Med tiden blev prästerna fler än diakonerna och konkurrerade ut dem. Kvar blev ett diakonat förbehållet män och som ett steg på väg mot prästvigning.

När diakonissor stiger in i historien på nytt är det en luthersk variant på ordenssystrar. Utan större likhet med fornkyrkans diakoner.

Så skulle Svenska kyrkan följa sina egna uttalade intentioner så skulle diakonerna ha en självständighet som de bara svarar för inför biskop. Eller, i den kongrealistiska kyrka vi har idag, kyrkoherden. Det är alltså inte urkyrkligt att underställa diakonen en arbetsledande komminister. Det är inte heller i linje med riktlinjerna att diakonerna går framför prästerna i processionen. Diakonens ställning, enligt urkyrklig praxis, är högre än prästens och han/hon ska därför gå närmast celebranten.

Men strida för det? Knappast lönsamt.

Men man kan ju tycka att kvinnoprästmotståndarna skulle se detta som en möjlighet att ge ett alternativ till prästvigning. För det var ju så det sas i min ungdom. ”Bli diakon för den rollen kommer att utvecklas och bli lika viktig som i fornkyrkan.” Pytsan heller! De flesta av dem bytte sida och gullar nu med kvinnliga präster och låter oss som inte prästvigdes stå vårt kast.

Read Full Post »

Det är stort när en ung människa säger ja till Gud och till en kallelse. Men det kostar alltid att följa den. En klok klostermänniska sa en gång att det är svårt, smärtsamt och tungt att ta steget att gå i kloster. Men när steget är taget är livet i kloster lätt för man vet att man kommit rätt.

Men även det som i yttre bemärkelse kan verka vara mindre radikalt – att satsa på ett yrke i Svenska kyrkan -har ett pris för den unga människa som tar steget. Det kräver mod och övertygelse. Men i prövningen blir kallelsen tydlig.

Att få vara med om att bejaka och bekräfta den kallelsen är också stort.

Read Full Post »