Flyktingströmmen

Det är lite dimmigt denna morgon. Jag vaknar som ofta i vargtimmen. Och ser ljuset komma åter. Det är höst. De vardagliga veckorna tar vid. Just nu sparkar vi igång all verksamhet. En del började för nån vecka sen. Annat väntar ännu lite.

På ett sätt är det skönt när vardagen tar vid. Skönt med rutiner. Skönt med det som bara är. Skönt att gå från en arbetsuppgift till nästa utan att få ont i magen.

Men nöden har inte försvunnit över sommaren. Varken lokalt eller globalt. En av de värsta flyktingkatastroferna har drabbat människor i Mellanöstern. Människor flyr för sina liv. Desperata har de lagt sina sista pengar på en vansklig transport. Som slutat illa för många.

EU-länderna har olika inställning. Ungern vägrar ta emot. Västeuropa öppnar eftersom nån måste göra det. De flesta flyktingarna är kristna. Det är de som far mest illa och är förföljda av IS. Men många flyr också från bombningarna i Syrien. Både kristna och muslimer.

I följderna av detta förskansar sig en del. Andra blir högljudda invandrarfientliga.

Ett vanligt argument är rädslan för att muslimerna ska ta över i Sverige och att vi ska ställas under Sharialagar. Risken finns alltid för omtumlande händelser som förändrar livsvillkoren. Men vi är långt ifrån att muslimerna ska bli i majoritet. Vår lilla sörgårdsidyll är ännu inte hotad på allvar. Om man blundar. För det finns större hot än invandringen.

Read Full Post »

Kristna förföljs

Det är riskfyllt att vara kristen. I Sverige finns det diskriminering och misstänkliggöranden. Men det är ljusår emellan det och vad kristna kan utsättas för i militanta muslimska länder. Eller t ex Nordkorea.

Det kan också vara kärvt kristna emellan. Katolska kyrkan och den ortodoxa anser sig ofta som den enda rätta vägen. Karismatiska rörelser dömer inte sällan ut andra kristna.

Men man måste få utöva sin tro utan att bli förföljd. Man måste rent av få tro sig äga sanningen, så länge det inte leder till våld. Men samtidigt måste man kunna samtala om olikheterna. Det ödmjuka samtalet om tro och religion är sällsynt idag. Utbytet av erfarenheter saknar man.

Read Full Post »

Ondska

Det sipprar ut rapporter om fruktansvärda övergrepp där islamisterna går fram. Jag kan inte värdera sanningshalten i det vi får höra. Vi vet ju att det alltid handlar om vilka som har kontakter till media. Och sanningen är ofta bara halv.

Men den här artikeln bör man i alla fall läsa. Är det sant det som skrivs är det fruktansvärt att FN inte ingriper.

Tror att vi är förlamade av rädsla för att kallas islamofober. Få höra att detta bara är ett bevis på hur ond religionen är. Eller sammankopplas med Åkesson.

Muslimer är inte onda per definition. Vissa grupper kan anses vara det.

Judar är inte onda per definition. Men staten Israel dödar barn i Gaza.

Kristna är inte heller onda per definition. Men illdåd och förföljelser har skett i Guds namn.

Så vad kan vi i vår lilla ankdamm göra? För något måste vi kunna göra?

Read Full Post »

Kristna fördrivs

Jihadistterrorister driver bort kristna från Mosul. Bit för bit tränger Isis fram och sprider skräck i Irak. En enorm utrensning pågår. Och världen tiger. Det är assyrier som i  många generationer levt i området som nu drivs bort. Kristendomens tidigaste utbredning hotar nu att tömmas på kristna.

De flesta assyriska kristna lär numera finnas i Södertälje. Kan jag inte bekräfta, men nog är det troligt.

Tyvärr anser ju en del att det bara är att konvertera till Islam så kan man vara kvar. En del ser i detta ett bevis på att all religion är av ondo. Men det är inte bara religion, det är etniska grupper och ekonomiska klasser. Den kristna tron är djupt känd och den enda  tryggheten man har kvar när ens värld raseras. Ingen ska tvingas överge sin tro eller tvingas in i någon tro. Det hör till de mänskliga rättigheterna. All religionsförföljelse är ett brott.

Kristna förföljs i många länder. Men det väcker ingen reaktion hos oss.

Read Full Post »

Hur är kristna?

Hos Varghjärta pågår ett samtal om olika saker i den kristna världen. Intressanta frågor blöts och stöts. Pybusa ställde direkta frågor till mig och jag valde att fortsaätta diskussionen hos mig. Vill inte ockupera någonannans blogg. Tycker inte själv om när kommentatorer börjar prata med varandra istället för med mig.

 

pybusa skriver:

2014/04/24 kl. 9:03 e m

Till Kyrkis. Du verkar ju vara en mild troende. Ingen fundamentalism. Du är också den första troende jag mött i verklighet och som här i skrift, som kan resonera i fler än ett steg. Jag har talat med troende som tror på obildgörlig profet. Jag vet inte om de driver med en eller om de menar allvar. Det är som att tala med småbarn.
Jag måste fråga varför Ni religiösa tror på något som är så svårt att bevisa. Räcker det inte att tro och observera på Moder Jord? Ett verkligt bevisat existerande enormt klot av materia där liv uppstått. Där inte ett liv räcker för att upptäcka och förstå allt som sker i det vi kallar observerbart. Varför måste ni göra det svårare än det är? Jag skulle haft full respekt för religion om de troende visade att de inte fastnar i mycket snäva cirklar. Men tyvärr har jag sett ett tydligt mönster som visar motsatsen. Varför måste det existera en ”Skapare” som ni troende presenterar som något människoliknade? Den frågan ser jag som mycket viktig. Ett steg till förståelse.

 Svar:

Vi famlar alla omkring frågan om hur vår värld blev till. Vetenskapen kan komma med teorier. En del bättre andra sämre. Men vad fanns först? Vad startade processen? Fyndet av Higgspartikeln var en öppnare. Men den kan bara svara på frågan ”hur”. Men vi ställer frågan ”varför”.

Skapelseberättelserna är inga försök till protokoll. Det är poetiska texter som närmar sig våra existentiella frågor med varsamhet. (Men som kuriosa kan man nämna att det är ganska otroligt att det är rätt ordning på hur allt skapades.) Berättelsen om syndafallet är naturligtvis också en myt. Men ack vad den beskriver träffsäkert hur vi människor beter oss.

 Nej, jag tycker inte att vi krånglar till det. Vi berikar och berikas av det andliga. Vi flummar inte som så många andra rörelser. Vi tror på att Gud vid ett bestämt tillfälle steg ner och lät sig födas till människa för att rädda oss. Mycket i Gamla Testamentet förbådar och visar fram mot detta.

Moder Jord i all ära, men hur blev då hon till?

Gud är inte människoliknande egentligen. Han är något väsenskilt. Men han skapade människan till sin avbild, för han ville ha sällskap. Därför är vi honom lika. Men det fantastiska är att han blev oss lika i Jesus.

Vet inte vilka kristna du stött på. Men det finns ganska många med akademiska examina, de bör väl i alla fall kunna tänka mer än i ett steg.

Read Full Post »

Kristna förföljs

Överallt i världen förföljs, trakasseras och dödas kristna. I många muslimska länder är de kristnas rättigheter inskränkta. Men den alltmer sekulariserade västvärlden blundar. Det är till och med vanligt att man anser att är man så dum så att man blir kristen får man skylla sig själv. Förföljserna visar bara hur ont det är med religion.

Politisk utsatthet ser man annorlunda på. Sin politiska åsikt ska man få respekterad och tillåtas agera för. Ingen tycker att politik borde försvinna för då skulle det bli fred. Att slåss för en politisk åsikt är ”fint”, att kämpa för sin tro är ”fult”.

Men vi har ett uppdrag att värna inte bara politiska kämpar utan även de som förföljs för ras, språk eller tro. Värnar vi inte de kristna i utsatthet utsätter vi oss själva. Den dag vi blir förföljda vilka kommer då att värna oss och vår kultur?

Read Full Post »

Min väg till tron

Ganska många har läst mitt inlägg om den kristna mystiken. Förstår att det är en vinkel av kristen tro som skapar förundran. Lockar samtidigt som man inte vet vad det är.

Det finns mycket i den kristna traditionen som säger att vägen till en djupare gemenskap med Gud går genom en mörk natt. Det är inte allas väg. Men mångas. Några kan finna sin tro utan kamp. Det är inte nödvändigt för saligheten att ha kämpat i mörkret. Men för många är det nödvändigt för att komma nära Gud.

Min resa började i tonåren. Ungdomsprästen i min församling lärde ut enkla övningar. Han uppmuntrade oss till att bygga ett kapell i vårt inre. Genom att utsmycka detta kapell i vår tankevärld skulle vi bli redo att ta emot Jesus. Han skulle ha en plats att möta oss. Efteråt förstår jag poängen i att binda sina tankar för att kunna fokusera.

Systrarna i klostret lärde mig be rosenkransen. Genom att binda tanke och ord i givna böner skapades ett tomrum i vilket Gud blev levande.

Störst av allt blev nog erfarenheten av den nya födelsen i den väckelse som gick genom laestadianismen på 70-talet. Mitt hjärta var luttrat nog för att förstå, när en konflikt stängde in mig i ett hörn. Min enda väg ur den var att inse min egen oförmåga till ett syndfritt liv. Det var en total revolution i mitt liv. Svårigheten var inte att inse min synd, den hade jag ältat i åratal. Nej, det svåra var att ta emot nåden. Att möta en kärlek som var större än min synd.

Inget har varit raksträcka efter det. Jag har gått genom många nätter. Inte minst har jag fått lida för vad andra människor kan hitta på. Inte alla gånger har orkat vara stark. Jag är på inget vis ett dygdemönster. Det finns massor att anklaga mig för. Ibland kan jag rätta till det… ibland får jag lämna det åt Gud. Men min tro håller genom sorg, tvivel och förtvivlan.

Den är oberoenda av mig själv numera. Jag måste inte orka tro. Det är tron som bär mig.

Read Full Post »

Prästen som filmskurk

Igår såg jag ett avsnitt av ”Miss Marple”. Spännande naturligtvis. Men det var ju givet att det var nunnan som var mördaren. Just nu lyssnar jag på en deckare av Mari Jungstedt. Inne på sista skivan begriper jag att det är den kyrkligt anställda som är skurken.

Hur många deckare och relationsdramer finns det inte numera där prästen eller någon allvarligt troende människa avslöjas som ondskan personifierad? Eller om prästen inte är förövaren så är han i alla fall suspekt. Ibland blir han mördad därför.

Nästan aldrig har jag mött sympatiska skildringar av präster, klosterfolk, kyrkligt anställda och troende människor.

Det är ju inte underligt om den ”religiösa beröringsskräcken” ständigt ökar. Redan i skolan matas ungdomar med fördomar och absurda åsikter om kristendomen. Sen kommer regelrätt osaklig propaganda för att krönas av underhållningsbranschen.

Kan någon visa på ett exempel i media där kristna framställs i god dager?

Möjligen prästen i Änglagård. Men annars?

Read Full Post »

Kyrkan och kyrkans Herre

Många uttrycker besvikelse över kyrkan. Det kan vara historiska saker man anklagar vår tids kyrka för. Det kan vara otrevligt bemötande i nåt sammanhang. Det kan vara uppdagande av övergrepp. Eller bibelord som upplevs som provocerande.

Kristna beskrivs som dömande. Eller som dårfinkar. Ibland som beräknande.

Det finns naturligtvis mycket att anklaga kyrkans folk för. Vi är syndare. Många är de gånger där den världsliga makten och den andliga makten varit i maskopi till skada för alla. I kyrkans värld har det funnits och finns skadade människor – precis som i alla sammanhang. Människor med sår i personligheten, med personlighetsstörningar. En hård tid skapar hårda människor. Även kristna kan strida för sin överlevnad.

Men det blir så galet när man börjar döma Gud för att hans folk inte är mer än svaga människor. Människor blir aldrig perfekta. Hur kyrkan beter sig är en sak och behöver alltid granskas. Men därifrån till att ta avstånd från Gud är steget långt. Ofta får jag känslan av att de som dömer bara vill ha en ursäkt för sin ogudaktighet.

Att våra demokratiska folkvalda ombud inte alltid håller måttet gör ju inte att vi föraktar demokratin, eller hur? Vi ser ju hellre till det goda demokratin innebär…

Read Full Post »

Tonläget i kyrkliga debatten

 ”– Ja. Ibland är man så upptagen av alla dumheter som kyrkan har gjort genom åren att man hela tiden ber om ursäkt. Men det är faktiskt inte så att kristen tro har stått emot människovärde eller att fattiga får sin rätt. Kristna människor har tvärtom verkat för sånt. Vi ska vara stolta över det.”

Så lyder ärkebiskop Anders Wejryds slutord i intervjun i DN.

Ronny Ambjörnsson reflekterar i samma tidning.

Kyrkans värld är inte något statiskt. Det som lever utvecklas. Tonläget i kyrkliga debatter är ibland smärtsamt. Men en debatt i kärlek behöver inte döda. Men när man slutar lyssna och bara strider finns det en gräns när det blir destruktivt.

Allra hemskast blir det när debatten handlar om makt. Makt måste finnas, men den kan användas olika. Kyrkan har allt för ofta lierat sig med den världsliga makten. Och så har man gått varandras ärenden. Idag är det inte längre så. Kyrkan kan om hon vill stå fri att kämpa för människovärde och den lilla människans rätt. Och så sker inte så sällan. Om inte den goda interna debatten urartar till ställningskrig där omsorgen om de sökande, behövande och längtande människorna inte får plats.

Dessutom så fanns det även förr präster och klosterfolk, diakonissor och predikanter, frälsningssoldater mfl som arbetade för de små. Ibland i motstånd mot kyrkliga herrar, ofta med deras tysta tillåtelse. I alla tider har det funnits martyrer som gett sina liv för sanning och rättvisa.

 

Read Full Post »