Livet är ganska hårt för många numera. Så har det kanske varit förut. Men det som slår mig rakt i ansiktet är den hårdhet och den hjärtlöshet som alltför många uppvisar.
Några kollegor var vi som talade om saken. Vi kunde konstatera att för 15 år sen var kyrkan fortfarande självklar när det gällde den psykosociala omsorgen om människor. Idag anses vi ”farliga”.
Men samtidigt kan vi konstatera att människor i kris hänvisas fram och åter utan att bli uppfångade. Samhällets omsorg är fyrkantig och inramad av stela regelverk.
Som kvinnliga aktörer på omsorgsmarknaden sätter vi oftast andra före oss själva. Männen avvisar snabbt själavårdsfall och hjälpsökande när de inte orkar. Blir deras mamma sjuk så är det fullgott skäl att överge någon mitt i en process. Det skulle ingen av oss än kunna tänka oss. Vi slåss mot cancer, dödsfall i familjen. mobbning på arbetsplatsen utan att ens tänka oss tanken att låta det drabba jobbet. För av oss förväntas professionalitet ut i fingerspetsarna…
Kyrkan påverkas av samhället. Det är inte fint längre att syssla med själavård och socialt arbete. Nu ska man ”bygga församling” vilket oftast betyder publikfriande arrangemang som få ändå kommer på. Därför skriver man debattinlägg, gör domkapitelsanmälningar och ondgör sig över varandra.
Men tänk om vi istället skulle söka oss till varandra, dela… be… stötta… hjälpas åt…
Äsch… det går ju inte. För jag begriper ju inte, har ju inte rätt insikt, åsikt, inställning. Först om jag blir precis som du så kan du tänka på saken… eller hur?
kyrksyster 