Kärlek, omsorg och förståelse

Det är grundfundamenten i själavård. Till det kommer mod att säga som det är. Förmåga att vägleda utan hårdhet. Uthållighet att finnas kvar. Lyssnande och förmåga att föreställa sig.

Få är ämnade att bli själavårdare. Det är inte självklart att varje präst, pastor, terapeut eller diakon är bra på den uppgiften. Därför måste man pröva sig lite fram. Inte ge upp om den förste inte fungerar. Men det viktigaste är att man finner att man kan ta ett gemensamt avstamp mot ett bättre mående. Han/hon måste stå på din sida, vilja ditt bästa. Även om det är strävt.

Det som kan vara svårt är om ingen vilja till förändring finns. Då hjälper ingen omsorg.

Read Full Post »

All omsorg har inte baktankar

När jag var tonåring och nykristen kom ungdomsprästen i församlingen att betyda mycket för mig. Han var väl i trettioårsåldern kan jag tänka. Det var ingen ”modern” präst med gitarr på magen och jeans. Han var alltid korrekt klädd i kostym/blazer och prästskjorta. Men han var fantastisk på att nå unga människor. Han var lyssnande och inkännande. Han pratade mycket, men man var lika fascinerad varje gång över att han hade svaren på ens outtalade frågor.

Det var han som introducerade mig i mystiken. Gav enkla övningar som jag än idag har nytta av. Han hjälpte mig att finna mina gåvor. Vi hade långa samtal, ibland i hans bil när han skjutsade hem mig efter en ungdomskväll(vi bodde i samma stadsdel).

Men han rörde aldrig vid mig. Tror inte ens att han någonsin kramade mig. Och jag var inte ensam om att få hans omsorger.

Men mina föräldrar var frågande och kritiska.

Jag blir undrande när präster idag inte tillåts att ha nära relationer till ungdomar. Det kan leda till ett domkapitelsärende. Men normala friska präster både kan och ska ha nära relationer till dem som han/hon är satta att leda i den kristna tron. Alla präster är inte pedofiler eller sexgalningar. Domkapitlen och biskopar borde ägna mer tid åt att komma tillrätta med de övergrepp som sker men som man oftast bara sopar under mattan. Eller ger offret skulden för. Men istället ger man sig på ”enkla” ärenden där någonting aldrig hänt!

Read Full Post »

Långt mellan hjärtan

Livet är ganska hårt för många numera. Så har det kanske varit förut. Men det som slår mig rakt i ansiktet är den hårdhet och den hjärtlöshet som alltför många uppvisar.

Några kollegor var vi som talade om saken. Vi kunde konstatera att för 15 år sen var kyrkan fortfarande självklar när det gällde den psykosociala omsorgen om människor. Idag anses vi ”farliga”.

Men samtidigt kan vi konstatera att människor i kris hänvisas fram och åter utan att bli uppfångade. Samhällets omsorg är fyrkantig och inramad av stela regelverk.

Som kvinnliga aktörer på omsorgsmarknaden sätter vi oftast andra före oss själva. Männen avvisar snabbt själavårdsfall och hjälpsökande när de inte orkar. Blir deras mamma sjuk så är det fullgott skäl att överge någon mitt i en process. Det skulle ingen av oss än kunna tänka oss. Vi slåss mot cancer, dödsfall i familjen. mobbning på arbetsplatsen utan att ens tänka oss tanken att låta det drabba jobbet. För av oss förväntas professionalitet ut i fingerspetsarna…

Kyrkan påverkas av samhället. Det är inte fint längre att syssla med själavård och socialt arbete. Nu ska man ”bygga församling” vilket oftast betyder publikfriande arrangemang som få ändå kommer på. Därför skriver man debattinlägg, gör domkapitelsanmälningar och ondgör sig över varandra.

Men tänk om vi istället skulle söka oss till varandra, dela… be… stötta… hjälpas åt…

 

Äsch… det går ju inte. För jag begriper ju inte, har ju inte rätt insikt, åsikt, inställning. Först om jag blir precis som du så kan du tänka på saken… eller hur?

Read Full Post »