Morgonen började med ett samtal. Ensam i hela församlingshemmet. Nu var detta inget riskabelt samtal. Men det kunde varit. Sen kom beskedet att en ung man, timanställd i pastoratet, dött i en bilolycka. Jag har mött honom, men har bara diffusa bilder. För andra mer kännbart.
Sen samling på äldreboendet, med helt ny personal, så det blev inte det samspel det brukar vara. Eftermiddagen tillbringade jag i centarlorten. Först överläggning med diakonerna om hur vi ser på ekonomiska bidrag. Gör vi rätt eller fel? Hur ska vi orka?
Sen utdelning av presentkort till de som beviljats sådana.
Det är ett privilegium att få jobba i kyrkan. När det fungerar är det bland de bästa arbetsplatser man kan ha. Men när det inte fungerar är det enormt slitsamt. Det krävs kloka chefer, genomtänkta strategier, skyddsnät och tid för återhämtning. Vilket inte alltid finns. Tyvärr är det vanligt att diakoner plågas av ständigt dåligt samvete. Kunde man hjälpt mer och fler? Gjorde jag rätt när jag sa nej? Gjorde jag rätt när jag beviljade? Borde jag stannat en timme till hos den sörjande? Skulle jag ringt tillbaka? Varför gav jag mig inte tid när jag såg nöden?
Allt det där vi inte får hjälp med. Men vi kämpar på, tills vi går i väggen.
Lämna en kommentar