Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘om kyrkan’ Category

Från idag är kyrkan skild från staten. Prästerna är inte längre statstjänstemän. Det nationella kyrkorådet är högsta instans. Men kopplingen till kommunerna blir kvar.

I Norge alltså.

Read Full Post »

Vi har varit på Sundbyholm och firat Valborg. Det var trevligt på många vis. Men biff funkar inte för mig så jag lämnade huvudrätten åt sitt öde. Man fick inte välja meny, utan den var given.

Det var tal och sång av manskör. En eld som bara exploderade i lågor. Ett rum som var gammaldagsinredd. Bubbelbad och fruktfat.

Idag for vi till en landsortskyrka. Jag har redan glömt vad den heter. I Vårfruberga socken i alla fall. Fantastisk kyrka med medeltida målningar. Altarskåp och helgonbilder. En mycket vacker gudstjänst. Svenska kyrkan prövar nu en ny gudstjänstordning. Detta var en variant. Så meditativt. En god predikan om bönen.

Svenska kyrkan är i en omstöpning. Ny gudstjänstordning kommer. Den teologiska diskussion fortgår. Men är inte alltid så öppen man kan önska. Det traditionella ifrågasätts. Om man inte kan förena den tro vi haft i alla tider med nya stråk och spår så kan det inte bli bra. Antingen slänger man ut den tro kyrkan burit sen apostlarnas tid eller så vägrar man möta det språk vi har idag, den tid vi lever i. Det är en stor utmaning. Och ett viktigt böneämne.

Själv är jag trött. Fortfarande vilsen i vad framtiden ska innebära just för mig. Gå tillbaka till för tunga arbetsuppgifter eller smita ut i pension.

Read Full Post »

Barnbarnet skulle sjunga med barnkören. Det måste vi ju vara med om. Så vi for till kyrkan. Den var välfylld. Och det var många barn som sjöng. Riktigt, riktigt bra. Dramat kunde jag inte uppfatta varken i ljud eller blick. Ljudet var inte så bra i kyrkan.

Men det blir så lätt en föreställning istället för en gudstjänst. Barnen framträder och får applåder. Prästen verkade lite besvärad när han predikade. Om livets väg. Men det blev mer om våren och att leva rätt. Han nämnde Jesus som vägen, sanningen och livet. Ur dagens evangelietext. Men Jesus blev mer ett föredöme än vår frälsare.

Bredvid mig satt en operasångare. Maken med sin starka baryton på andra sidan…

Sen blev det rusning till fikat i sockenstugan. Vi fick stå och fika. Dottern kände operasångaren så vi fick en pratstund där på stående fot.

Brunch på Krogen. Promenad. Sen var jag rejält trött. Medan maken och dottern och mågen löste världsproblemen satt jag på golvet och spelade Alfapet med lilla ungen. Hon vann. Men hon fuskade lite. Det är dock märkligt med en sexåring som kan alla bokstäver, läser och skriver och räknar och kan plus och minus. Kan lite engelska också. Sjunger rent och kan spela fyrhändigt på piano. Hon dansar balett och går på gympa. Kan simma flera simsätt. Med en aldrig sinande energi. Fast ikväll var hon trött. Hon valde själv att inte gå på simningen. Skönt att hon själv vet när gränsen är nådd.

Men jag känner vila i att vara med henne. Jag orkar inte vara social med många människor hela tiden. Men henne orkar jag.

Read Full Post »

Frivillighet är populärt. Oftast är det nyblivna pensionärer som erbjuder sina krafter obetalt. Alla ideella organisationer är beroende av volontärer. Volontärer som kan säga ja eller nej till uppgifter.

Det är svårt att bedriva verksamhet där man är utlämnad åt folk som kan ringa kvällen innan och meddela att man inte kommer för barnbarnen måste passas. Så många gånger jag stått där med allt i knät.

För att inte tala om de gånger jag stått där utan besked ens. Personen dyker bara inte upp. Fått fixa kyrkkaffe från ingenstans förutom medverkan i gudstjänsten.

Volontärer är det för sitt eget välbefinnande. Oftast. Och känner inte ansvar alla gånger. Men jag byggde en gång upp en väntjänst där folk fick klart för sig att man inte kunde backa om man sagt ja. Nej fick man säga. I tid. Mig veterligen stod ingen utan ledsagare till doktorn. Hembesök kunde bli knepigare. Man passade inte alltid ihop. Men då fick man lösa det.

Det fanns alltid folk som satte på kaffet. Eller värmde soppa. Som tog ansvar. Men jag tror att det är ett utdöende släkte. Precis som syföreningarna. Damerna där var grundbulten i församlingen. De samlade in pengar, de fixade kyrkkaffe, smyckade kyrkan och bad sina böner. Men har inte nyrekryterat på årtionden.

Men ibland tänker jag att det kanske är bra att allt skalas av. För att bara det väsentliga ska bli kvar.

Read Full Post »

I slutet på 90-talet – minns inte exakt år – så blev dopet medlemsgrundande i kyrkan. Det innebar att de som föddes inte automatiskt blev tillhöriga längre. Innan blev barnen med om en av föräldrarna var det. Nu antecknades de som medlemmar i väntan på dop. De första av dessa barn har nu blivit myndiga. De stryks om de inte väljer att döpas.

Det var en ganska jobbig debatt omkring den automatiska anslutningen. I stil med LO-medlemmar som kollektivt anslöts till Socialdemokratiska partiet.

Men nu har jag hört folk som tycker att kyrkan gör fel när man slänger ut de odöpta. Eller vägrar kyrklig begravning för icke-tillhöriga. Man ska äta kakan och ändå ha den kvar. Man vill inte betala kyrkoavgift, men ändå få det man vill ha av kyrkan. Det är en service man förväntar sig. Det är ju ändå så sällan man anlitar kyrkan, men när man gör det ska det vara på mina villkor. Att min speciella stund är kyrkans anställdas vardag och arbetstid förstår man inte.

Märkligt nog så sträcker sig präster, musiker och vaktmästare väldigt långt för att möta förväntningar.

Men många präster lider av att få önskemål om att tona ner det där med Gud vid vigslar, dop och begravningar. Kyrkan har en ordning för hur dessa handlingar ska genomföras. Det går inte an att göra på något annat vis. Och varför vill man då ändå ha kyrkan med?

Svenska kyrkan är för mesig och för spretig för att i längden fungera. Jag har gett mitt yrkesliv till denna organisation. Men den är inte längre den kyrka där jag växte upp och inte den kyrka jag gav mina vigningslöften till. Den hoppfullhet vi hade på 70-talet är borta.

Men tron på Kristus hittar alltid sina vägar. Så även om Svenska kyrkan kollapsar inifrån.

 

Read Full Post »

Det har jag inga nu. På förra stället hade jag det. Det är en svår uppgift. Man måste lärasig hur de funkar och hur man når dem. Skapa intresse. Och detta är kanske enda chansen man får att möta dem i deras existentiella frågor.

Konfirmandundervisning idag är mer upplevelse än inlärande. Ibland kanske det kantrar något. Om man inte vet vad man upplever. Konfirmanden är i centrum. Men ibland borde nog Gud vara i centrum även hos konfirmandgrupperna.

När jag var konfirmand i slutet på 60-talet var det bara som ännu en lektion i skolan. Det var bara att vi hade den i församlingshemmet. Alla gick utom de frikyrkliga. Och nån från en helateistisk familj. Första terminen hade vi en kvinna, hon var inte präst men teologiskt utbildad. Det enda jag minns från den terminen var att vi inte fick säga du till henne. Sen kom prästen på våren. Han satt i katedern och malde. Vi skulle lära oss psalmverser och trosbekännelsen. Han var så patetisk i sin roll att det bara kröp i kroppen. För mig blev konfirmandtiden en enorm besvikelse. Jag var ju intresserad. Jag ville lära, fråga och möta detta. Jag fick ingenting med mig. Och slirade ut i ungdomslivet istället.

Det är allvarligt att man inte tar uppdraget med konfirmander på allvar. Det där med en av dessa minsta är relevant.

Nåväl, jag fann vägen tillbaka efter stor turbulens. Men hur många andra gjorde det?

Read Full Post »

Om man jobbar i kyrkan förväntas man kunna ta allt. Men vi är bara människor vi också. Håller vi inte måttet kan det bli besvärligt.

Min kärlek till Svenska kyrkan är stor. Jag har fått så mycket. Men när jag tänker efter så är det ju enskilda människor som trots kyrkan mött mig där jag är. Samtalat, Bett för mig.

Lever ännu i ett limbo.

Read Full Post »

Older Posts »