Det undrar jag. I gudstjänsterna finns bara äldre. Det finns ingen nyrekrytering där. Ändå börjar det bli svårt för präster att få jobb. Men varifrån kommer de om de inte varit aktiva i en församling?
För ett antal år sedan uppmärksammade man problemet med att de som ville få ett kyrkligt yrke i många fall saknade kontakt med tro och församling. De saknade kunskap i kristendom. Då startade man en ett-årig kurs ”Kyrkans grundkurs” som blev obligatorisk för alla som skulle bli präster/diakoner/musiker/pedagoger. Den är nu avskaffad som obligatorium. Vet ej varför. Men på sina håll var det bara flum istället för den gedigna kurs om Svenska kyrkans tro och bekännelse som var syftet.
När jag läste teologi uppmanade föreläsarna att man skulle läsa ”Barnens bibel” för att få ett hum om bibeln. Ändå måste jag säga att det då prästvigdes många med uppväxt i kyrkan, eller omvända tack vare ett gott ungdomsarbete.
Så hur kommer kandidater idag fram till att de är kallade?
kyrksyster 
Tro mig eller inte,
Allteftersom kyrkan har tappat sin tro, har alltfler så kallade brödpräster kommit in. De som inte kunde ta sig in i psykologutbildningar eller andra lite mer krävande akademiska examina.
Kan så vara. Sen finns dom som gått igenom en kris och därför vet hur världen och livet är. Och söker en arena för att basunera ut detta.
Det beror ju också på var man är. I min kyrka är de som går ett tvärsnitt av befolkningen och det finns massor av unga och medelålders varenda gudstjänst. Kulturkaféerna de håller brukar mest locka äldre men många andra aktiviteter är blandade.
I min gamla hemstad är det dock väldigt mycket mer som du beskriver och när vi gick i kyrkan i min mans gamla stad gick prästen speciellt fram till oss efteråt och var så lycklig att det var unga människor och unga människor med ett litet barn som var med. Lite förstår jag dock varför det blir så i bägge städer, det är liksom så uppstyrt och stelt i kyrkan på dessa orter och det känns även för mig som är rätt traditionell inte välkomnande och väldigt gammeldags.
Min egen kyrka är nästan extrem åt andra hållet men jag känner ändå att man för det mesta hittar en balans mellan gammalt och nytt. Jag gillar att man är duktig på att få alla att känna sig välkomna och att man tydligt visar att man kan komma till kyrkan som man är. Alla mina släktingar var enormt imponerade av prästen som döpte vår dotter och att hon var så avslappnad och äkta och att det kändes fint och stämningsfullt men ändå inte så stelt. Jag var själv väldigt nöjd med vårt dop (och i delar så hade jag planerat dopet vilket också prästen var väldigt öppen för) för det kändes verkligen som att det passade både vår lilla familj och även den större släkten. För mig var det också viktigt att få möjlighet att styra lite också (vi tände ljus i ljusbäraren så vi kunde inkludera även de som dött i släkten i det fina att vår dotter döptes och jag föreslog att prästen skulle bjuda in till en dopbekräftelse vilket faktiskt vissa av mina släktingar till och med tog emot vilket jag inte förväntat mig då många inte identifierar sig så starkt med kristendom). Jag tror en sådan sak att de inte kompromissar med att det är en kyrka men att man kan vara flexibel också spelar in.
Jag kan säga att hade jag inte varit i just denna församling tror jag dock att det funnits stor risk att jag inte varit kvar inom SvK utan att jag sökt mig till någon frikyrka med liknande värderingar.
Jo, det finns ett antal väl fungerande församlingar. Det är bara att vara tacksam för. Säkert väcker det kallelser. Men alla de andra?
Och visst är det så att många församlingar snarare skrämmer folk än attraherar dem.
Många vill kanske bara ha den sociala delen av jobbet, men har glömt bort det de lärde sej under utbildningen. Kanske några inte ens tror på Budskapet?
Kanske krockar dessa båda med varandra?
Kao
Jag kan inte svara på frågan. Men jag har stött på en del både präster och diakoner som genomgått en kris och kommit fram till någon form av ”sanning” som de vill dela med sig av. De ser kyrkan som en bra plattform för detta. Oftast tror de att folk kommer att strömma till bara de får göra sin röst hörd. Inte sällan blir besvikelsen stor och sjukskrivningen ett faktum.
Himla svår fråga du ställer här! Min motfråga blir då vad som är viktigaste egenskaper för en präst enligt dig?
Jag tror att det finns plats för många olika personligheter. Präster måste få vara lite olika. Men det avgörande är om man vill tjäna Gud, församlingen och sina medmänniskor. Och inte bara är ute efter självförhärligande och självbekräftelse.
En del kanske kommer från frikyrkan? Har för mig att jag läst nånstans att inflödet av präster som är uppvuxna i frikyrkan är ganska stor.